En vanlig dag på heroin

Nu är det evigheter sen jag skrev, eller var inne på bloggen, jag vet det. Det har varit delvis avsiktligt då jag är tveksam till att fortsätta med den. Bloggen alltså. Å ena sidan så tycker jag att var och en har rätt att kunna vara sanningsenlig om sitt liv, hur man än lever. Man ska inte behöva censurera sig själv för att pleasa andra. Å andra sidan är det sjukt jobbigt att i princip alla som känner mig vet om att jag har den här bloggen och går in här och kontrollerar mig. Om jag tex skulle skriva om ett återfall, eller något annat känsligt, så vet mottagningen, soc, min familj, vänner etc om det direkt och jag får ett mindre helvete att ”förklara mig”. Och jag vill inte ha en blogg där jag ger en falsk bild av hur det är att komma tillbaka till ett normalt liv efter att ha varit heroinist, och ge en bild av att allt alltid är frid och fröjd och att det alltid går framåt och jag sköter mig prickfritt. Så det är ett lite svårt läge där!?!

Hur som helst, här kommer en uppdatering i alla fall. Sitter på Arlanda och väntar på att byta flyg och åka sista biten hem till Malmö. Har varit utomlands och hälsat på en vän som emigrerat från Sverige. Helt underbart att komma bort ett tag och få sol och värme. Innan har jag knappt brytt sig om sånt som väder och huruvida det är soligt ute, men nu märkte jag hur skönt det är att kunna sola, bada i havet och bli brun. Kul att se ut som en pepparkaka i anisktet till skillnad från min normala ansiktsfärg som mer går åt likvit :).

Det här med att jag har varit bortrest är faktiskt ganska grymt, jag tänker på det faktum att jag överhuvudtaget fick lov att åka, vara ledig från metadonprogrammet och ta med mig doser genom tullen för den tid jag var borta. Kravet för att få ledigt är nämligen sex månaders rena urinprover…, och att jag reser utomlands betyder alltså att de senaste månaderna har varit bra i den mening att jag har skött mig. I princip i alla fall. Nåt enstaka positivt prov hade jag om jag ska vara ärlig, men näst intill prickfritt har jag skött mig ända sen nyåret. Det är galet egentligen, eller rent av ett mirakel egentligen. Att Jag (i princip) inte har knarkat på ett halvt år! Hur lång tid är inte det!!! För mig, som inte tänkte längre än max några dagar framåt är det nära på en hel livstid. Sån skillnad det är i livet nu jämfört med i missbruket… Det går inte att förstå riktigt. Alla problem jag har idag är egentligen ingenting jämfört med hur det var… Ingenstans att sova, stressen och jagandet efter pengar för att få tag på nästa fix, skräcken över att bli abstinent, åka fast, hamna på avgiftning, soc, snuten osv osv. Ångest över den jag var varje timme, varje dag… näe fy fan, det livet känns himla avlägset nu när jag sitter här med en cheesecake och iste och väntar på flyget. Numera kan jag se mig själv i spegeln utan att se en våldnad som hålögt stirrar tillbaka… och jag är så sjukt tacksam över vilken riktning mitt liv har tagit! High five på den!

Förutom att vara ute på resa så har jag även gjort en massa annat under våren, så den har varit helt okej. Jag avslutade min skyddstillsyn i mars så nu är jag en fri kvinna utan förpliktelser på frivården! Det var ett tag sen om man säger så… Ingen övervakare längre, det känns rätt fett måste jag säga! Eller ja… Fram tills nästa rättegång i alla fall… det är det mörkaste molnet på himlen för tillfället. Att jag är under utredning för grovt bedrägeri och urkundsförfalskning. Vilket normalt i princip alltid ger fängelse vid fällande dom. Men jag försöker att tänka positivt. Och dessutom har dom väl semester och sånt på tingsrätten under sommaren, så det blir kanske ingen rättegång förrän i höst i alla fall!?! Så jag har åtminstone en lång härlig sommar framför mig innan jag behöver börja oroa mig och få ångest över den där soppan. Men förutom den detaljen, så är det bara bra. Ha ha.

Jag men just det, det måste jag ju berätta. Freddie har varit duktig och skrivit högskoleprovet! Jag trodde aldrig att han verkligen skulle göra det, för han förbredde sig liksom ingenting innan, och en kvart före provet började yrade han fortfarande runt hemma och letade efter en linjal som man tydligen behövde till mattedelen för att kunna genomföra den delen av provet (han hittade ingen linjal men väl ett måttband, vilket gick lika bra). Men han kom faktiskt iväg, och hann dit och gjorde provet. Och det gick bra också, tillräckligt bra för att han ska komma in på socionomlinjen. Vi tänkte nämligen börja plugga snart, till socionomer, och jag har redan kommit in så Freddie behövde ha nåt att söka på han också eftersom hans gymnasiebetyg inte precis är så strålande bra. Dock så insåg vi att han inte hade grundläggande behörighet att söka eftersom han saknade matte B (som man av någon outgrundlig anledning måste ha läst för att få komma in), så han kunde ändå inte söka till hösten. Och då vill inte jag heller börja i höst, för jag vill gå samma termin som honom. Han får väl fixa den där matten i höst och så börjar vi till våren istället. Känns grymt bra att ha lite planer inför framtiden hur som helst. Inte bara gå och driva. Behandlingen som vi båda går i slutar dessutom nu i juni så där efter har vi inget måste-göra längre. Kanske att man skulle bo utomlands några månader, under hösten i alla fall, och komma bort från malmö och allt som malmö innebär. Malmö är en fin stad, det är inte det. Det är bara det att vi har missbrukat där så mycket och allt från boende till folket i omgivningen är liksom förknippat med heroin på ett eller annat sätt. Men det var bara en tanke, vi får se hur det blir.

Ska försöka skriva lite oftare nu i fortsättnignen. Ska ta mig en funderare på hur ärligt jag kab skriva utan att få problem, men visst, skriva lite allmänna inlägg kan jag ju alltid göra.

Det börjar faktiskt kännas bättre nu igen efter min lilla svacka förra veckan. Det hade nog mycket samband med årsdagen för Marcus död, att det rörde upp mycket minnen och jobbiga känslor i mig. Det är ju så förbannat orättvist, att just han skulle dö. När det finns så många idioter som knarkar hela livet och klarar sig, och så skulle Marcus bara få bli 23 år. Dessutom var det hans födelsedag också bara några dagar före dödsdagen, så jag tänkte mycket på allt som hände kring dom dagarna.

Men idag så känns det som sagt bättre med humöret. Jag har inte lika djupa svackor nu längre tack vare lyrican heller, utan kommer igenom ångest och sånt mycket snabbare än jag gjorde förr. I förmiddags träffade jag en tjejkompis som mötte mig på mottagningen och hängde med hem och drack kaffe. Jag har supergott kaffe hemma ska ni veta, jag har nämligen fått en kaffemaskin i present, en Nespresso. Man trycker in en liten kapsel i maskiner, trycker på en grön knapp och några sekunder senare har man en kopp kaffe a la Espressohouskaffe framför sig. I alla fall, vi sörplade kaffe, rökte massa cigg och snackade skit. Nice förmiddag med andra ord. freddie var hemma också och när min kompis drog så var det dags för oss att gå till behandlingen.

Vi gjorde PIKT-testet idag, PIKT står för Personlig Inventering av Kriminella Tankemönster och är ett frågetest som man fyller i med typ 100 frågor om kriminalitet och hur man skulle tänka och agera i vissa situationer. Sedan fick man en kurva och en analys utifrån detta av hur man tänker kring ett antal olika kriminella tankemönster. Det var skrämmande hur exakt det där testet blev, alltså hur korrekt analysen blev. Minns inte allt som stod i min analys men bla så var det att jag skyllde mycket av mina misstag och misslyckanden på omständigheter, myndigheter etc. Och det stämmer nog om jag ska vara ärlig. Sen så kom det fram att jag har svårt att fullfölja saker, att jag tänder till lätt på småsaker, kontrollerar ilska och impulser dåligt, skjuter upp saker till nästa dag, har svårt att se sambandet mellan mina handlingar och konsekvenser osv. Det var skrämmande träffsäkert iaf.

Efter behandlingen var vi och käkade på min favoritrestaurang, FRIDAY´s. Åt spareribs, en favorit! Nu ska några kompisar till oss strax komma hit och hänga här ikväll så det ska bli nice! Jag är ju rätt så översocial och mår bra av att alltid ha folk omkring mig, så jag mår bra av att ha vänner här. Drogfria vänner alltså! Ska försöka skriva snart igen, och inte vänta en hel månad till nästa uppdatering. Hare bra alla som läser!

Jag fick en kommentar om att det var barnsligt av mig att skriva att polisens närvaro var på något sätt negativ. och det vill jag gärna utveckla lite…

Det finns otroligt mycket poliser på gatorna här i Malmö just nu. (Malmöpolisen har fått fria händer att använda hur mycket resurser som helst pga alla skjutningar som varit här på sistone). Det jag skrev angående detta var att polisens existens är på både gott och ont. Givetvis inser jag att polisen existerar för att dom behövs, för att någon måste hålla koll på brottsligheten och på brottslingar. MEN, tyvärr så finns det också en grupp poliser som inte patrullerar gatorna främst av den anledningen utan istället utövar sin makt på helt felaktiga sätt! Jag tänker på sådant som övervåld, gripanden helt utan grunder, rena trakasserier, ogrundande omhändertaganden etc. Absolut inte alla, men ändå allt för många, poliser fokuserar INTE på det dom bör fokusera på, utan ägnar sig åt att göra livet surt för ”tredje klassens medborgare” (pundare, uteliggare, fyllon och andra som helt enkelt är drägg i deras ögon).

På detta har jag hur många exempel som helst. Inte minst från en grupp poliser som kallas för GLG (Gatulangningsgruppen). Varje dag så ser och hör man om gripanden, ”lobbningar” och övervåld som absolut inte är berättigade på något sätt. Personer som blir slagna eller kränkta verbalt bara för att polisen anser att dom är drägg och samhällsparasiter. Folk som blir lobbade utan att dom har en endaste promille i blodet. Snattare som blir misshandlade av väktare och polis. Folk som blivit illa hundbitna efter att polisen bussat hundar på dom, utan att det har funnits anledning. Det finns hur många exempel som helst på mer eller mindre allvarliga trakasserier som poliser ägnar sig åt istället för att hålla på med sånt som dom ska hålla på med.

Jag har personligen blivit misshandlad vid ett flertal tillfällen, en gång så illa att jag bröt fyra revben och fick hjärnskakning, medtagen till polisstationen utan att jag var gripen för något brott eller för att det fanns någon annan anledning, jag har blivit inplockad i en polisbil och ivägkörd flera kilometer från stan, uthållen genom ett fönster samtidigt som jag fick höra att om polisen som höll ut mig själv fick bestämma så skulle han släppa för ingen skulle sakna ett drägg som mig, osv osv, och alla dessa incidenter ENBART på grund av att jag är ett ”pundardrägg, en jävla horsarbrud, en samhällsparasit” och allt vad dom kallar en.

Sen måste jag kanske påpeka att jag givetvis har haft med polisen att göra, ett antal gånger, då det varit helt berättigat för polisen att gripa mig, att göra motstånd och bruka våld mot mig för att jag var våldsam själv osv, det är inte dom gångerna jag har invändningar emot. Självklart måste polisen få finnas, och givetvis har dom ett jobb att göra, men när man inte har gjort sig skyldig till annat än att man existerar, och är ett s.k. drägg i deras ögon, ja DÅ förtjänar man faktiskt inte att bli slagen, utkört utanför stan, lobbad och inlåst i arresten, ligga i en skitig fyllecell i åtta timmar osv.

I princip alla som levt ”utanför normen i samhället”, med missbruk och/eller hemlöshet i bagaget kan vittna om att somliga poliser inte borde få vara poliser, och att för mycket resurser läggs på rena trakasserier och personliga vendettor. Även om man nu ser ner på folk som missbrukar eller är hemlösa, bör man vara proffitionell nog att inte låta sådana personliga åsikter påverka ens arbete som polis.

En annan åtgärd som missbrukas kraftigt är dom s.k lobbningarna, lobbad = omhändertagen enligt lagen om berusade personer, en lag som egentligen ska användas för att omhänderta personer som pga berusning är stökiga och/eller en fara för sig själva eller allmänheten, men som istället används till lite allt möjligt, som ett svepskäl för polisen att plocka in folk ett par timmar och skratta åt dom när man dom blir abstinenta). Det är bara nu häromdagen sedan jag såg en kille på gatan som blev lobbad av snuten när han i själva verket hade ett EP-anfall, och sådana lobbningar är tyvärr ingen ovanlighet. Och det känns ju inte heller som bra polisarbete. Jag vet inte varför vissa poliser är sådana idioter, och ser på tex narkomaner som djur som man kan kränka och behandla hur fan man vill!

Sådär, det blev visst en längre utläggning än jag trodde. Sammanfattningsvis så upprepar jag det jag skrev i början av inlägget, polisens intensiva närvaro på gatorna i Malmö för tillfället är på både gott och ont!

Jag har känt mig väldigt nere den senaste veckan. Inte orkat mer än att ligga i soffan och glo på filmer. Det beror mycket på att det för några dagar sedan var exakt två år sedan Marcus dog… och det gör mig alltid lite låg. Usch, jag tänker jättemycket på honom nu och det känns som att hela februari månad litegrann är ”hans” månad. Jag tänker på vad jag gjorde för ett år sedan, två år sedan, tre, fyra osv. Hur vi hade det ett år innan han dog, två år innan…, vad jag hade kunnat göra annorlunda och liknande meningslösa tankar. Var ganska orkeslös just på årsdagen i år, men jag ska åka till graven någon dag nu snart och sätta lite ljus och blommor. Jag tände ljus hemma i alla fall den 27:e. Sänder även en tanke till hans flickvän, som dog samtidigt som Marcus.

Hinner inte skriva mer nu, ska iväg till behandlingen som börjar om typ tre minuter så är redan sen (som vanligt). Frivårdskursen är slut nu, det var sista gången förra veckan, men behandlingen fortsätter hela terminen ut så jag är fortsatt uppbokad på dagarna. Det är bra faktiskt, för det är det som gör att jag kommer upp vissa dagar och inte fastnar i negativa tankar och ångest.

Asså vart ska det sluta? Ärligt talat så tror jag att det sker ungefär lika många dödsskjutningar här i området där jag bor som i en random krigshärjad by i full strid. Bara under den senaste veckan har fyra peroner blivit skjutna varav minst två kilade vidare. Nästan varje dag sedan julafton har det varit skottlossning någonstans inom en radie av låt säga en kvadratkilometer. Det första dödsfallet under senare tid kallas för kafémordet i pressen, och inträffade på ett kafé bara ett par gator från mitt hem. Nu har kaféet precis bytt ägare men de gamla ägarna är vänner till mig och det har tom varit tal om att jag skulle börja jobba där… Tur att man inte gjorde det kanske… Sen har det varit skjutningar på en privat fest, där någon dog av  ett skott i magen. Och ett par skjtningar på öppen gata.

Än så länge har åtminstone ingen civil kommit till skada, mirakulöst nog. Men det är givetvis bara en tidsfråga innan det händer om nu trenden att skjuta varandra så fort man har lite meningsskiljaktigheter ska fortsätta. Eller förresten, en civil har ju faktiskt kommit till skada, ja till och med avlidit. Nämligen hantverkaren som sköts ihjäl på kafét. Ryktet går att meningen egentligen var att skjuta den nya ägaren, Lamin, som skulle befinna sig i lokalen tillsammans med ett par hantverkare. Men Lamin hade sånt flyt att han var iväg och köpte färg just precis när hans mördare kom in i lokalen. Sen vet väl ingen mer än dom som var där exakt vad som gick snett, men vad man helt säkert vet är i alla fall att en hantverkare i sextioårsåldern avled av ett skott i huvudet. Så jävla onödigt.

Trots alla skjutningar känner jag mig inte rädd för att röra mig ute där jag bor, vilket råkar vara just precis i dom kvarter där alla dom här skjutningarna har ägt rum. Det som gör att jag inte oroar mig är mycket det här att alla dom som har blivit skjutna är personer som är ”kända hos polisen sedan tidigare” och som så att säga själva är med i leken. Inte för att man automatiskt förtjänar ett skott i pannan bara för att man är kriminell eller känd av polisen, men det känns ändå på något sätt bättre att det ligger en konflikt av något slag bakom skjutningarna än att det är någon galen dåre som går runt och helt random skjuter folk i huvudet!

Då var det ett nytt år nu då. 2012. Jag har inte avgett några direkta nyårslöften, men jag har en förhoppning om att året 2012 ska bli ett bättre år än 2011. Att saker och ting ska ordna upp sig och att livet allmänt ska gå i rätt riktning. Jag skulle ju kunna säga att jag lovar att vara drogfri, att börja träna och sluta röka och allt möjligt annat, men det känns så meningslöst eftersom jag vet att jag antagligen inte kommer att kunna hålla något av det. Därför känns det bättre att lova att försöka att göra det kommande året så bra som möjligt!

Innan jul och nyår kändes som att jag isolerade mig ett tag, mest var hemma och skrev inte heller några inlägg. Jag hade liksom ingen energi att ta tag i någonting, och mycket ångest. Vissa dagar försökte jag helt enkelt att sova bort. Så fort jag vaknade till så kom ångesten som ett tryck över bröstet och jag visste inte om jag skulle gråta eller få ett utbrott, om jag var arg eller orolig. Det var bara ett virrvarr av allmän vidrig ångest. Jag var ju ganska orolig inför julen och allt den för med sig vad gäller firande, umgänge med familjen och köphysterin av julklappar. Så möjligen var det den oron som gnagde och malde och gjorde att sllt kändes rätt så meningslöst. Vad var jag så himla orolig över egentligen då? Ja det vet jag jag inte ens riktigt. Men några saker var väl att det skulle bli för mycket fylla, bråk och känsla av att inte leva upp till krav och förväntningar. Julen ska ju vara så himla perfekt, alla ska vara glada och ha det mysigt och skratta ihop. Och så ser ju inte verkligheten alltid ut. Då kan jag känna ångest över att inte leva upp till andras förväntningar på mig. Det är lite speciellt med juen för mig också eftersom jag har haft så många misslyckade jular (varit på behandling över jul, legat på sjukhs, inte kunnat fira med min familj, tagit överdos under julen, dumpad av pojkvännen dagen innan julafton osv). Därför känner jag en extra oro inför julen, att något ska gå fel i sista sekunden liksom. Det har nämligen hänt mer än en gång att jag har planerat att fira jul med min familj och sett fram emot det, men så kommer något i vägen och förstör planerna. Och så har jag förstört ytterligare en jul inte bara för mig själv utan för mina föräldrar och syskon också. Det kan ju inte vara så kul att ens barn åker in på sjukhus pga överdos, hamnar på behandlingshem, måste köras till avgiftning etc just när man ska fira jul. Jag skäms så jävla mycket för det där nu såhär i efterhand, och ovanpå det så har jag ångest över att det ska hända igen, och att jag ska förstöra ytterligare en jul.

Men den här julen hände ingenting som inte skulle hända! Puhhh. Det var en superfin jul och julafton med pojkvännen och min familj och syskon var över fönväntan trevlig! Vi friade ganska klassiskt, med Kalle Anka, tomte, julklappar och julbord. Vi spalade även den så kallade  julklappsleken, vilket var första gången för mig (Julklappsleken går ut på att alla har köpt några småsaker var och slagit in i paket, som man lägger i en stor hög i mitten. Sen slår man med en tärning laget runt och får man då en etta eller en sexa så får man ta ett paket. Man kör så många rundor man hinner under den tid man bestämmer att man ska spela. När högen med paket är slut tar man istället paket av varandra). Det var riktigt roligt att spela spel med familjen och umgås allihopa. Alla var glada och på bra humör och det blev helt enkelt en toppen julafton. Det känns väldigt väldigt bra att ha den här julen som minne nu, så nästa gång man tänker på julen så har man en bra bild av julafton i huvudet!

Likaså nyårsafton blev lyckat, för en gångs skull. Inte heller nyårsafton har alltid varit en så lyckad högtid för min del bakåt i tiden. Men det här nyåret blev super! Jag firade med Freddie återigen och några till. Käkade hummer, oxfilé och någon himmelsk efterrätt med vit choklad och varma frukter. Sen drog vi ner till stan och kollade på Malmö Stads nyårs-fyrverkeri. Och my god vad bra det var! Jag var imponerad, helt klart. Och då har jag ändå sett ett och annat fyrverkeri både i Sverige och Utomlands. Det här fyrverkeriet var utan tvekan bland dom bästa, så det var kul att få se det! Hela kvällen hade jag en känsla av lugn i kroppen, det kändes så jävla bra att fira sådär ordningssamt och ”vuxet”. Inget annat sinnesförändrande än lite vin till köttet och skumpa att skåla i. Det är mååånga år sedan jag var drogfri på nyår sist… Nyårsdagen brukar jag normalt beskriva som att det är en röd dag pga kollektiv bakfylla hos svenska folket. Ingen orkar jobba och allt är stängt. Nu brukar jag ju knappast bry mig om att allt är stängt eftersom även jag brukade ligga utslagen årets första dag. Men inte i år! I år inledde jag istället det nya året med att gå upp tidigt och medan jag åt frukost konstatera ödeläggelsen på gatorna efter alla smällare och kvartersbomber som ligger utspridda i delar sedan nattens kalas. Även det kändes väldigt bra inför nästa år, nu kan jag nämligen ärligt säga att förra året, då var det en bra jul och ett trvligt nyårsfirande. i och för sig måste jag ju medge att nyår förra året var rätt så trevlig ändå, för det var då jag och Freddie träffades :). Eller träffades och träffades, vi kände ju varandra sedan innan så det var ju inte första gången vi sågs precis, men det var första gången det uppstod tycke mellan oss så att säga…

Så nu är då jul och nyår över, och ett nytt år har börjat. Skönt att allt firande och julklappar och sånt är avklarat för den här gången, men samtidigt lite sorgligt att det är över. Det känns inte helt okej att plocka ner min fina gran och alla små tomtar och ljusstakar och allt vad det nu är, nu när jag har julpyntat för en gångs skull :(. Det är nästan så att jag vill låta granen stå kvar till nästa år, så mysigt tycker jag det är med en gran som lyser upp mitt mörka vardagsrum (som är extra mörkt därför att lampan är sönder och absolut ingen jag känner når upp att byta den). Hur som helst, det blev en väldigt bra jul utan ångest, och med härligt fina minnen!

Jaha, då är det snart jul. Igen. Så sjukt fort detta året har gått, det känns verkligen inte länge sen det var jul sist… Dock så känns den här julen betydligt bättre än den förra på många sätt. För att inte tala om julen innan det, eller den dessför innan. Jag har haft en tendens att alltid ha lyckats pricka in att vara på behandling, ligga på sjukhus etc. just över juen. Så förra året var första gången jag var fri på flera år. Så det känns skönt det här året, att jag är fri och ute och kan fira hur jag vill.

Jag tycker julen är så jävla känsloladdad… Först och främst är det alla barndomsminnen man har ifrån julen som poppar upp och drar med sig känslor. Sen är det alla jular som jag har spenderat på sjukhus eller behandlingshem som är känsloladdat. Det känns både bra och dåligt att va på behandling under julen. Bra för att man slipper all julhets och all stress inför julen, och man kan lägga åt sidan det här att man ska va sååå glad och lycklig och problemfri under julen, den illusionen är det liksom ingen idé att ens tänka på eftersom man är på ett behandlingshem av en anledning. Sen samtidigt så är det dåligt på så sätt att man har sån jävla ångest över att man har ”förstört” ytterligare en jul för sin familj, att dom ska behöva vara lessna över att man inte är med på julafton och att man är där man är.

Jag har aldrig varit bra på att hantera känslor. Det är mycket därför jag har använt droger, för att döva och hantera känslor som jag har tyckt är obehagliga. Eftersom julen är så känsloladdad så har det alltid varit en jobbig period för mig. Ett par jular har jag tyvärr tagit överdos och ett år var jag tom på sjukhus från dagen innan julafton fram till nyårsafton. God jul liksom… Jag vet egentligen inte vad det är med julen som gör att alla känslor stormar? Kanske är det den här bilden av att julen ska vara så idyllisk och underbar, och att allt ska vara så perfekt. Och så får man ångest över att det inte ser ut så i ens liv. Jag vet som sagt inte vad, men nånting är det för alla känslor kommer liksom på en gång bara jag ser en julgran. På samma gång som jag kan känna glädje över det som är mysigt med julen känner jag ångest över att saker och ting inte är som man hade velat att det skulle vara och rädsla för att det ska bli bråk eller för att jag på något sätt ska lyckas sabba ytterligare en jul.

I år ska jag fira jul ihop med min pojkvän för första gången, och det ska i alla fall bli nice. Vi har inte direkt planerat något än utan tar det som det kommer. Här i Malmö ordnas det rätt så mycket för hemlösa och missbrukare som man kan gå på om man skulle vilja ha gemenskap och träffa folk. På julafton har vi iof bestämt att vi ska träffa familj på dagen, och på kvällen sen tänker nog i alla fall jag gå på ett AA-möte (får se om jag får med mig pojkvännen). Jag väljer AA-möte eftersom man får dela där, fastän man har metadon. På NA-mötena i den gruppen där jag bor så får man nämligen inte dela om man har metadon, och jag har väldigt dålig efrarenhet av NA överhuvudtaget så jag går på AA istället.

Jag har inte direkt haft pengar att köpa julklappar tidigare år, så i år tänkte jag göra det. Jag har varit ute på stan ett par vändor och jobbat på julklappar. Upptäckte då hur svårt det är att hitta på prylar att köpa till alla. Det är fan hopplöst att gissa vad folk vill ha och vad dom kommer använda! Till slut gav jag faktiskt upp alla försök att hitta perfekta julklappar till alla och satsade på böcker till dom flesta, det är alltid trevligt tänker jag, och det kan inte bli så fel. Om dom inte har läst just den boken jag har köpt vill säga, men den risken finns ju å andra sidan med allt. Jag börjar inse hur mycket krav som faktiskt kommer med julen, och hur mycket arbete som den för med sig. Så egentligen kanske det inte är så konstig att man får ångest och sånt under julen. Jag tycker ärligt talat riktigt synd om dom som ska hålla i julfirandet för typ en hel släkt, städa hus, laga mat till ett helt julbord, köpa julklappar till alla osv, osv, osv. Jag som får prestationsångest av att köpa julklappar… Jag hoppas verkligen att folk får hjälp, så att ingen ska behöva stå med ett sånt övermänskligt projekt själv…

Tidigare jular har jag inte brytt mig om att julpynta och sånt där, fast jag har ju iof inte alltid haft möjlighet till det heller, eller ens haft något eget hem att julpynta. I alla fall, så tänkte jag och Freddie i år att det kunde vara trevlgt att göra det. Så vi har satt upp en julgran i alla fall. Visserligen plast, men ändå. Freddies mormor har bidragit med en massa julpynt så nu är den granen klädd och fin. Och så har vi en hel bunt med julklappar under den. Och faktiskt så höjs julstämmningen väsentligt när det är mörkt ute och man har granen tänd, det ser ju så fint ut med alla ljus. Och just det, vi har bakat julgodis också, snöbollar. Inte avancerat, men himla goda. Bara att smälta vit choklad och blanda med kokosflingor och en tesked citron. Sen blir det som en massa som man kan rulla till små vita bollar, snöbollar. Dock så åts dessa upp samma dag som vi tillverkade dom, så nu finns det bara köpt godis hemma. Men det var en trevlig grej att göra, och det kändes vuxet eller hur jag ska säga att kunna säga att man har bakat julgodis. Det är lite av en outforskad värld det här med julförbredelser, just för att jag helt har struntat i dom tidigare år då det enbart har gett mig ångest.

Den senaste tiden har jag börjat fundera på om jag verkligen har valt rätt väg när jag började med metadon… Mycket på grund av alla fördommar om, och motståndet mot metadon i samhället. Har man metadon så tror folk att man går runt och är påtänd, man får inte genomgå utredningar inom psykvården (som den ADHD-utredning jag skulle behöva), man anses som aktiv missbrukare av Anonyma Narkomaner, och får inte prata på deras möten därför att man inte anses vara drogfri. Man är inte välkommen på behandlingshem, också där på grund av att man inte anses vara drogfri, arbetsgivare dar öronen åt sig så fort man nämner metadonet, så att komma in på arbetsmarknaden är svårt om man är ärlig med att man har metadon. Osv, osv. Överlag så är samhället väldigt skeptiska mot metadon, och många verkar ha uppfattningen att om man går på metadon så går man runt och är påtänd, vilket inte stämmer överhuvudtaget. Rätt inställd är märker varken man själv eller  omgivningen av att man går på metadon. Många blir förvånade när dom träffar mig och märker hur opåverkad jag är, och personer som känner mig blir förvånade när jag berättar att jag går på metadon. Ändå är folk så himla okunniga och skeptiska och fördomsfulla mot metadon. Jämt måste man hålla på och förklara och rättfärdiga sitt val. Och det här är jag så fruktansvärt trött på!

Sen ska vi inte glömma alla biverkningar av metadon. Man svullnar, samlar på sig vatten, ökar i vikt (själv har jag gått upp 30 kilo sen jag började med metadon). Vidare så svettas man jämt och ständigt. Det har nog med vattenansamlingen i kroppen att göra, för man svettas så att kläderna blir genomvåta bara av att gå en kort sträcka, damsuga golvet eller vika tvätt. Alltid måste man torka ansiktet och ha extrakläder med sig. Plus att det är rätt så pinsamt att alltid svettas så mycket att det fullkomligt rinner om en. Man försöker ju så gott man kan att klä sig bara i bomullskläder, ha svala icke åtsittande kläder, röra sig sakta, ta av sig varma kläder så fort man kommer in, alltid ha servetter redo att torka pannan med osv, men det går inte att komma ifrån att svettningarna är ett stort problem. Vad har vi mer för biverkningar då? Jo, vi har magen, som ständingt är svullen för att man alltid är förstoppad då metadonet gör magen trög. Jag har ont i magen i princip varje dag. Sen så påverkar metadonet en massa andra saker, man blir extra trött, kombinerat med att man får sömnstörningar, sexlusten minskar, man blir väldigt känslig för stress, man tappar aptiten men går ändå upp i vikt (hur sjutton det nu går ihop?), man mår ofta illa och kräks på mornarna, man känner sig abstinent varje morgon innan man har fått i sig dagens dos osv, osv. Som alla läkemedel har metadon många biverkningar. Detta är dom biverkningar som just jag har fått, andra kan få helt andra biverkningar. Svettningar, viktökning och förstoppning är dock dom absolut vanligaste biverkningarna, som dom flesta upplever. Tyvärr.

Sen ska man ju inte glömma att alternativet för oss som väljer metadon var att fortsätta med heroinet… Man väljer ju knappast att börja med metadon utan anledning så att säga. Det är snarare så att metadon är en sista utväg ur ett opiatmisbruk som man inte klarar av att bryta. Och jämfört med ”biverkningarna”, eller konsekvenserna snarare, av heroin så är dom av metadon en piss i missisippi. Metadon bryter i alla fall inte ner dig och förstör hela ditt liv, metadon kostar inte tusen spänn om dagen, metadon kräver inte att du säljer allt du äger och har, att du tvingas bli kriminell eller prosituera dig, att du riskerar att få en massa blodsjukdommar från smutsiga kanyler, att du förvandlas till ett känslolöst monster som ljuger för och manipulerar allt och alla i din omgivning. Metadon gör dig inte hemlös, det skadar inte dina organ och det smittar dig inte med hepatit och HIV och hjärtklaffsinfektioner och bölder. Du kan dricka din metadondos så du slipper injicera med allt vad det innebär. Metadon gör dig inte oförmögen att sköta ett jobb, det tar inte upp dygnets alla timmar att skaffa fram pengar till, och hitta någon som tillhandahåller det. För att nämna några av alla dom konsekvenser som heroin har på koppen, och på ens liv i övrigt. Jämför man att gå på metadon med att gå på heroin så är valet lätt, då väljer man utan att blinka metadon veckans alla dagar.

Men… när jag funderar på OM jag har valt rätt, då jämför jag givetvis inte med hur det är att gå på heroin, utan då tänker jag ju mig såklart att jag ska hålla mig helt drogfri. Att vara HELT FRI, utan vaken mediciner eller något beroende. Det är det livet som lockar! Att vakna upp på morgonen och vara helt frisk, att inte behöva planera din dag efter var och när du får din metadondos. Min tanke när jag funderar på om jag verkligen ska fortsätta med metadon är givetvis inte att det var så mycket bättre i missbruket, och att allt fungerade bra när jag gick på heroin. Tvärtom. Jag har INTE glömt misären som kom som ett brev på posten varje gång jag återföll i heroinmissbruk efter dom behandlingar som jag halvhjätat genomförde. Jag har inte glömt hur det var att vakna upp dödssjuk i abstinens, utan en spänn och utan heroin. Hur det var att behöva ge sig iväg och skaffa fram pengar, på gud vet vilka sätt, bara för att bli FRISK! Jag har inte glömt skammen och skulden som tynger en varje vaken minut. Även om jag kan få drogsug och längta tillbaka till heroinruset, så skulle jag hellre dö än att ha det så som jag hade det den sista tiden i missbruket, innan jag kom in på metadonbehandlingen.

Jag är väl medveten om hur svårt det är att bemästra ett opiatberoende, och jag vet också hur hög återfallsrisken på heroin eller andra opiater är om jag skulle trappa ut metadonet. Ändå tänker jag dagligen på hur skönt det skulle vara att vara medicinfri, att slippa alla fördommar och biverkningar av metadonet. Att slippa vara beroende av någonting alls! Jag vet inte om det är orealistiskt att tänka att jag skulle klara det, att jag skulle hålla mig drogfri utan metadonet…? Det är i alla fall något som jag ofta tänker på, och som jag hoppas ska kunna gå att genomföra en dag!

Att ingenting blir som man tänkt sig är ju allmänt välkänt. Jag kan härmed intyga att detta gäller även frivården och soc. Ingenting av det som var planerat under hösten har blivit av. Meningen var att jag skulle gå i gruppterapi på frivården om kvinnor och kriminalitet. Utöver det skulle jag gå en annan behandlingsinsats i öppenvården som var mer riktad mot missbruk. Men inget av det här har blivit av, av olika anledningar som jag i ärlighetens namn inte förstod. Av den anledningen så blev det en istället en ganska slapp höst, fast jag ändå sett till att jag har haft saker att göra så jag kan inte säga att jag är alltför ledsen att planeringen inte höll. I veckan hade vi i alla fall ett nytt planeringsmöte där det bestämdes att jag under våren ska gå i ett program som heter Leva Drogfritt (och som min övervakare råkar leda). Där ingår ca två gruppsittningar i veckan då man pratar om olika ämnen som har med missbruk och tillfrisknande att göra och utöver det så går man b.la. på möten ihop. Programmet är speciellt inriktat till personer med underhållsbehandling, så jag antar att vi kommer gå på NA/AA möten som tillåter att man delar fast man har metadon/subutex. Det ska tydligen fnnas sådana grupper runt om i Skåne, (så jag hoppas att jag får anledning att omvärdera min syn på NA-rörelsen som inskränkta).

Detta är en helt ny behandling som är framtagen för att fylla behovet av behandlingsinsatser för personer som går i underhållsbehandling eftersom det i princip inte finns några behandlingar där dom tar emot personer som går på metadon eller subutex. De få som finns är öppenvårdsprogrm, medan institutionsbehandlingar genomgående INTE accepterar underhållsmedicinering. Det är synd, för givetvis behöver även personer från den gruppen av beroende ibland vara på behandlingshem för att komma tillrätta med sitt missbruk. För bara några år sedan var tom antidepressiva läkemedel förbjudna på dom flesta behandlingshem, men tillslut luckrade man upp den regeln och tillät antideppresiva, under förutsättning att det var utskrivet av läkare och man tog det enligt föreskrift. Samma sak gäller läkemdel mot ADHD som inehåller amfetamin. Först var det totalt förbjudet på behandlingshemmen, men numera tillåter dom flesta att man tar den typen av läkemedel, givetvis förutsatt att det tas enligt läkares ordination.

Jag hoppas verkligen att trenden håller i sig även när det kommer till läkemedel som metadon och subutex, och att behandlingshemmen i sinom tid kommer att acceptera även sådan medicinering och ta emot ALLA patienter som har problem med beroende, oavsett vilka mediciner dom tar. Tar man ett läkemedel i enlighet med läkares ordination och följer den föreskrivna doseringen så är det ju per definition inget missbruk det handlar om! Som det ser ut idag, berättade min socialsekreterare, så måste man välja på att bli medicinerad ELLER att genomgå behandling på behandlinghem. Det är så synd att det är så, för metadon är inget mirakelmedel som löser alla problem i ens liv, metadon är snarare som en startnyckel som gör en tillräckligt frisk för att man ska kunna tillgodogöra sig en behandling. För att man ska tillfriskna från ett beroende behövs det mer än bara medicinering med metadon.

All forskning visar att underhållsbehandling måste innehålla BÅDE medicinering OCH psykosocial behandling för att fungera optimalt. Ändå tillämpar man inte den kunskapen i praktiken!!! Som det är idag måste man välja mellan det livsuppehållande läkemdel man behöver och psykosocial behandling som man också behöver för att tillfriskna och komma vidare i livet! Det är enligt min åsikt både synd och skam att det kan få vara så i Sverige år 2011!

Dock har jag en förhoppning om att det kommer att bli ändring på hur man ser på metadon och subutex i behandlingsvärlden, eftersom behandlingsprogram som det jag ska gå så smått börjar dyka upp runtom i Sverige. Det visar ju att man i alla fall börjar förstå att det finns ett problem här, nämligen att en stor grupp beroende inte har tillträde till behandling så som det ser ut idag. Nu är ”Leva Drogfritt”-programmet och de andra behandlingar som finns för oss med underhållsmedicin bara öppenvårdsprogram, men det är i alla fall ett steg i rätt riktning! Vem vet, om några år kanske vi ser behandlingshem även för personer med underhållsmedicinering. Eller ännu bättre, att man välkomnar även oss som tar läkemdel som metadon eller subutex på dom behandlingshem som redan finns! Jag tror att det i grund och botten handlar om rädsla och ren okunskap, att man tror att medicinering med metadon/subutex gör personen  påverkad. Men sanningen är att vi inte är farliga, vi går inte runt och är påtända på vår medicin. Rätt inställda fungerar vi som vem som helst, och varken omgivningen eller vi själva märker av medicinen!

Nyligen blev ”Brödraskapets President” skjuten i Taxi 23:s lokaler här i Malmö och med det har vi ytterligare en dödsskjutning till statistiken i gangstertown aka Malmö. Vi åkte med Taxi 23 igår, och så satt det en lapp i taxin ”Vi tar INTE kort” och då frågade ju Freddie naturligtvis Om det är på grund av att Brödraskapet bråkar med er, som ni har satt upp den lappen? Haha, skrattade chauffören, men nej, det var inte därför lappen satt uppe! Chauffören var för övrigt en himla rolig snubbe, som körde rally med oss, tvärs över heldragna linjer och förbjudna vänstersvängar. Allt för att vi skulle hinna i tid :). Och vi hann precis på minuten dit vi skulle, så det tackade vi för! Taxi 23 verkar ju ha shyssta chaufförer i alla fall, så varför bråkar då Brödraskapet med dom?

Jo, ryket går att vad gäller bolaget Taxi 23, så börjar bråket inom Taxi 23:s ledning långt tillbaka i tiden. Det har talats om allt från otrohetsrykten till misshandlar, och det ”sägs” också att Sardar, en av två delägarna i Taxi 23, var inblandad i en härva då ett antal lyxbilar (runt 25 st Mercerdes) stals och skickades till Libanon, och att han i samband med detta inte betalade alla inblandade deras rätta andelar, och därför skapade sig fiender. Utöver det här så ryktas det vidare att Sardar även plockar bolaget Taxi 23 på pengar, t.ex. genom att bolagets inkomster förs över från bolagets konton till konton som bara Sardar har tillgång till. Vilket givetvis inte uppskattas av den andra delägaren i bolaget (den i media s.k ”32-åringen). Tillsammans med ”32-åringen” sägs Sardar också vara inblandad en härva där han och 32-åringen har köpt in bilar i ett annat taxibolags namn och sålt bilarna till Irak varefter man har behållt pengarna och låtit det taxibolag man använt för inköpen gå i konkurs. Pengarna från det här ska ha behållts av Sardar själv, och inte delats rättvist med 32-åringen. 32-åringen svarar med att försöka förmå Sardar att skriva över bolaget , Taxi 23, på honom som betalning för skulden, bl.a. talas det om att en misshandel av Sardar ska skett. 

Oavsett exakt vad som har hänt och hur det nu har gått till, så kan man i vart fall kortfattat konstatera att Sardar genom sina förhavanden har skapat sig ett antal fiender. Det är inte bara i ”32-åringen” som vill ha sin rätta del av kakan tillbaka, även om ”32-åringen” (inte minst i media) har framträtt som huvudperson i konflikten, och man ser väl din chans att plocka Sardar på bolaget Taxi 23… 

Nästa sak som händer är att en bomb sprängs vid Sardars villa, och bråket trappas upp ytterligare. Sardar inser troligtvis allvaret och att han behöver backning. Men det är inte många som vågar ge sig in i ”Taxibråket”. En hel rad tänkbara kandidater hinner tillfrågas om uppdraget innan frågan till slut kommer till Alex ”Acke” Ghara Mohammadi, självutnämnd president för BSK (Brödraskapet) i Malmö. Och äntligen får Sardar napp då 31-åringen svarar att han anser sig ha resurser nog att ta sig an uppdraget. På sätt kommer det sig att BSK:s namn blir indraget. Den andra delägaren, 32åringen, svarar med att anlita en ”torped”, närmare bestämt den numera (i sin frånvaro) häkatde ”44-åringen”.

BSK:s inblandning i det hela slutar dock knappt innan den hinner börja. Den 24 november beger sig Acke och Co av okänd anledning till Taxi 23 lokaler. Det sägs att Sardar inte finns i lokalen vid tillfället. Det gör däremot ”44-åringen”. Mötet slutar med att Acke får en kula i huvudet och avlider omedelbart. I ett första skede misstänks 32-åringen, som anhålls och häktas för mordet. Han släpps dock senare då polisen istället får upp ögonen för ”44-åringen”. Dock har ”44-åringen” har vid det här laget redan hunnit gå under jorden varför han häktas i sin frånvaro samtidigt som man efterlyser honom internationellt.

Organisationer av BSK:s rang brukar ju normalt sett vara snabba med att hämnas mord på sina egna. Dock går man i det här fallet snabbt ut med att man från BSK:s sida INTE har för avsikt att hämnas mordet på Acke. Bakgrunden till BSK:s ovanliga ställningstagande säga vara det här att A enbart var ”Självutnämnd” president för BSK Malmö. Han hade alltså inte stöd, mer än möjligen lokalt, från BSK för sin titel. Dessutom agerar han på egen hand när han ger sig in i taxibråket, mer eller mindre helt utan stöd från övriga Brödraskapet. Därav skriver Brödraskapet på sin hemsida efter mordet att ”man inte kommer att hämnas mordet på Acke”. Inte heller lägger man ut någon sedvanlig ”RIP inlaga” till Ackes minne.

Detta får mig att vilja spekulera lite… och att vilja veta MER! Det är nämligen mycket som är oklart och lite märkligt! Dock så vet jag ju inte mer än det som man hör ryktesvägen, vilket ofta INTE stämmer visar det sig efterhand, så bilden kanske klarnar på vägen efterhand mer och mer fakta blir känt. Inte många kan svara på exakt hur det ligger till, men det spekuleras i att Acke hade allt för gott självförtroende och inte visste vem han egentligen gav sig på och att  han aldrig borde ha gett sig in i taxibråket överhuvudtaget. Antagligen anade han inte att en taxiägare skulle ha såna kontakter som 44-åringen, vilken tydligen är känd som ”torped” och tidigare ska ha skjutit bl.a 2 Black Cobra medemmar. Men som sagt, det är bara spekulationer! Allt jag egentligen VET är att Taxi 23 har himla trevliga taxichaufförer, som mer än gärna sätter sina körkort på spel för att deras kunder ska hinna fram i tid. Dagens ros för det!

Jag har ju nämnt tidigare att jag har feta problem med ångest, och att jag får panikångest då och då som tyvärr leder till att jag inte står ut utan att ta något ångestdämpande. Förr har jag ju alltid hållit ågesten borta genom att försvinna då och då, och bli helt väck. Men nu när jag är drogfri, och vill vara drogfri, så vill jag inte lösa det så. Jag vill så gärna slippa den där jävla ångesten och kunna leva normalt och komma över det som jag har ångest över. Men det går fan inte. Hur jag än försöker trycka undan negativa ångesttankar så vill dom inte försvinna utan kommer tillbaka så fort jag försöker slappna av och vara glad. Och lyckas jag ändå mota bort ångesten så hämnas den genom att komma tillbaka som drömmar. Drömmar som är så hemska att obehagskänslorna sitter i hela dagar efteråt.

Genom att jag håller på att jobba med återfallsprevention med min samtalskontakt på mottagningen så börjar jag få en lite klarare bild över exakt VAD det är som jag har ångest över, och några exempel är; När jag känner skuld över saker som hänt i livet, tex de dödsfall jag upplevt på nära håll, När jag bråkar med min familj, när jag tänker på vissa saker som jag upplevt i missbruket och i kriminaliteten framförallt under mitt förhållande med mitt ex då jag upplevde grov brottslighet på nära håll, När jag tänker på hur mycket jag har förstört i mitt liv, hur mitt liv kunde ha sett ut ”Om inte” osv. Så orsaken till ångesten varierar i perioder, och det känns som att om jag klarar att inte tänka på det ena, så tänker jag bara på nåt annat. Det är hopplöst att distansera mig från allt samtidigt och bara se framåt.

I förrgår hade jag en sån jävla ångestnatt. Jag var vaken hela natten och bara låg blickstilla i mörkret utan att kunna röra mig och hade världens ångest. Kroppen var spänd som en jäkla båge och varenda muskel värkte dagen efter. Min ångest sätter sig numera också fysiskt i kroppen, musklerna spänner sig, hjärtat går på högvarav och ögonen liksom hoppar när man stänger ögonlocken. Det är jobbigt, men det som är värst är att det känns som att någon knyter åt en korsett runt bröstet, hårdare och hårdare, så att jag måste kippa efter luft och inte kan dra ner luften i lungorna ordentligt. Det är näst intill outhärdligt. Och det blir nästan värre för varje attack som kommer. Jag kan känna mig okej och ha ångesten under kontroll i flera dagar, ja en hel vecka i bland. Och så en kväll så bara smäller det till, som en snara som landar runt halsen och dras åt hårdare och hårdare. Musklerna stelnar och paniken kommer krypande och biter tag i en. Jag HATAR ångest, verkligen hatar att jag ska få sån jävla ångest.

Freddie är bäst på att ta mig ur det, att lyssna och förklara med mjuk röst att allt kommer ordna sig. Hålla om mig så att hans kroppsvärme långsamt får musklerna att slapppna av. Men han måste ju få sova ibland han också… och det är oftast på nätterna ångesten kommer, när han sover och jag är vaken själv. Jag vet ju så väl också att Freddie har rätt i att det enda sättet att bli kvitt ångesten är att ta tag i det man har ångest över och lösa det på något sätt, Prata om gamla minnen, ordna upp konflikter och ouppklarade grejer som jag baa skjuter på för att det ger mig så mycket ångest. Ändå gör jag inte det, för jag orkar inte. Jag kan bara inte förmå mig till att göra det. Jag får ångest och hjärtklappning bara jag tänker på det. så att prata om det eller reda ut sakerna finns inte på kartan just nu. Tex en sån sak som att någon luffare har satt mig som ägare i ett tömt bolag och tvingar mig att ta hela konkusen och skulderna. Och jag har ingen aning om hur jag ska tag i det och få bort alla skulder från mig, jag har inte ens skrivit under på nåt papper så det måste ju gå att visa rätt enkelt att jag inte har ett skvatt med det där att göra. Det är ett exempel på en sak som ger mig fet ångest för tillfället. Som en ond cirkel där problemen bara växer och blir ohanerliga eftersom ångesten gör mig oförmögen att ens kolla upp hur saker och ting ligger till.

Jag minns plötsligt EXAKT varför jag började med droger en gång i tiden när jag mår såhär. Det var just precis för att jag kände sån här ångest, redan då. Och det var det jag gillade direkt med drogerna, och framförallt då heroinet, hur det stängde av mig och blev som en skyddsmur mot min ångest (och allt annat obehagligt i livet också för den delen). Men nu är ju den utvägen liksom uttömd… Och grundproblemet är fortfarande kvar! Det verkar helt enkelt som att ångest är min arvedel. Därför så tror jag, eller snare VET jag, att jag måste lära mig att leva med den här ångesten. För det är det enda som kan rädda min drogfrihet och hålla mig på rätt spår. Jag vet bara inte hur fan man lär sig att leva med något som är så hemskt att känna?

Var hos min övervakare i eftermiddags, och jag måste bara säga att hon är en sååå skön person! Normalt sett när man är på den typen av möten så är det så STELT! Man sitter på varsin klassisk institutionsstol med allvarliga miner och pratar om allvarliga grejer. Oftast om hur misslyckad man är, hur mycket återfall man tagit, hur oroad vederbörande är över en osv. Men min övervakare är så avslappnad och härligt förvirrad :). Jag brukar dra med mig Freddie på såna här besök, det är alltid en smula roligare om jag lyckas smuggla med mig honom in till vem jag nu ska träffa och han är med på en stor del av mina möten med Frivården/soc/övervakaren/ekonomisoc/ behandlingsmöten ooch allt vad det nu kan va som jag ska på.

Det är inte alltid han får följa med in, men hos min övervakare är han alltid välkommen. Så idag satt vi på hennes kontor och chillade, Freddie höll på med en grej på hennes dator, hon satt och letade efter nåt dokument vid sin dator och jag satt i en fotölj å läste en bok om kvinnor och brottslighet som låg på hennes bord. Emellanåt småpratade vi om allt möjligt, och hon är en sån person som absolut inte dömer en utan helt enkelt lyssnar och stöttar och får en att känna sig glad och som att allt kommer att lösa sig! Det är så skönt att våra möten är så himla avslappnade till skillnad mot alla andra möten jag måste gå på!

I mina föreskrifter i skyddstillsynen så ingår det att jag ska följa den behandlingsplan som soc och frivården gör upp, och det har ju gått sisådär under året. Först började jag ju på en behandling i april nån gång och gick där en dag innan jag blev anhållen av snuten efter en husrannsakan. när jag väl kom ut igen så var den platsen givetvis borta och jag fick vänta på en ny behandling. Den började i juni. Och det gick bra. Ett par veckor, sen blev jag utslängd. Vilket jag iof än idag tycket var frunktansvärt orättvist och ogrundat, men hur som helst. Sen skulle jag då gå en behandling om kriminalitet under hösten, som inte kommer bli av. Så nu är planen istället att jag ska gå i behandling på det behandlingshemmet som min övervakare driver.

Inte för att jag är emot behandling, det är alltid bra med lite terapi, men jag tyckte det skulle vara skit att vara borta från Freddie. Men nu är det så bra att min övervakare har ordnat så att Freddie också kommer få gå i samma behandling i samma grupp som mig :)! Bra va! Hon har snackat med hans soc och fixat in en ansökan och anpassar gruppen efter oss. Suveränt! Ska bli intressant att gå i behandling som par, och ha gruppterapi ihop och sånt. Nice är det.

Tanken är att behandlingen ska börja i mitten på januari, så nu har vi en sista smekmånad innan det är dags att skärpa till oss… Nädå, vi håller oss på redan på banan. Oftast i alla fall ;).

Oj vad jag är trött i huvudet nu, det hr varit en intensiv och lång dag idag. Efter att jag hade varit på metadonmottagningen som vanligt så var det dags för första gången på ”sluta röka kursen” som jag ska gå. Jag har nämligen bestämt mig för att jag ska sluta röka nu! Jag har ju försökt lite halvhjärtat på egen hand innan men inte lyckats hålla det mer än några dagar. Så nu tar jag till proffshjälp när jag ändå har tillgång till det genom mottagningen. Idag var det som sagt första gången och vi pratade lite om rökning i allmänhet, jag fick tänka ut och skriva ner fördelar och nackdelar med att röka. Och som väntat var nackdelarna betydligt fler än fördelarna. Jag kom faktiskt bara på tre ynka fördelar, att det är socialt att röka, att det är en bra ”isbrytare” när man är bland nya människor då man direkt har något gemensamt att prata om, och den sista fördelen jag kom på är att det blir lite roligare att vänta på saker när man har rökning som tidsfördriv. Men sen var det liksom stopp med fördelar… Medan jag kom på massor av nackdelar, som tex hälsoskäl, att man luktar rök, känner sig ofräsch, får rynkor, gula fingrar, att det kostar mycket pengar, att det är ett beroende, risken för KOL, lungcancer etc. Det tog inte lång tid att inse att nackdelarna med att röka är otroligt många… Och att inse att man röker mer av vana och för att det är ett beroende, än för att det är en särskilt positiv upplevelse!

Sen fick jag i uppgift att spika ett datum då jag ska sluta. Jag valde den 19 december, veckan före jul. Tanken med det är att eftersom jag spendera julen med min familj och ingen där röker, så blir det mer naturligt att inte röka och jag slipper bli frestad i början. Men eftersom man kan känna av abstinenssymptom dom första tre dagarna så valde jag att sluta veckan innan julfirandet, för jag vill inte vara abstinent eller på dåligt humör just när vi ska fira jul! Så, den 18 december blir min sista dag som rökare! Det känns både läskigt och positivt. Jag hoppas verkligen att jag klarar av att sluta den här gången för det känns helt enkelt så himla onödigt att röka… Och min kära pojkvän röker inte heller, så när jag är med honom så faller det sig ganska naurligt att inte jag heller röker.

Efter sluta röka gruppen så var jag på kvinnogruppen jag har börjat i, och det är alltid känslomässigt tufft att sitta i grupp. Dessutom var det jag som skulle prata idag, och om ett ämne som jag tycker är extremt jobbigt att prata om också, så det var minst sagt känsloladdat.

Så, det var förmiddagen det. Efter detta var klockan tolv och jag träffade min underbara vän X som kom och hämtade mig efter gruppen. Det var kul att flippa runt med honom några timmar, som ett avbrott till förmiddagen…

Slutligen då så hade jag ett sista möte för dagen, nämligen att träffa min kontaktperson och gå igenom i vilka situationer jag får panikångest och inte kan motstå återfall. Jag hade fyllt i ett formulär i förväg, med en massa frågor om hur ofta jag tar återfall i olika situationer, och efter att ha gjort det stod det väldigt klart att det som är min absolut största återfllsrisk är när jag får ångest över något. Därav pratade vi idag igenom i vilka situationer jag får ångest och vilka minnen och händelser det är jag får ångest när jag tänker på. Vi pratade i nästan två timmar och det var minst sagt jobbigt känslomässigt. Jag är helt slut i huvudet nu efter så mycket terapi på en och sammma dag!

Morgondagen blir för övrigt inte mycket bättre den! Klockan nio imorgon bitti ska jag vara på Frivården och träffa  en terapeut från öppenvården och prata om familjesamtal. Min förhoppning är att jag ska få bättre kontakt med min familj och att jag och min morsa ska kunna gå på samtal och prata ut om vissa saker. I alla fall, efter det där mötet på Frivården så har jag tid hos kuratorn på mottagningen, min vanliga tid med henne. Hon är jättebra och jag trivs med att gå till henne!

Sen MÅSTE jag gå till sprutbytet och lämna mina fucking blodprover imorgon också. Jag vill inte gå dit för sist någon försökte, det var på vårdcentralen den gången, så hade dom jättemycket problem med att kunna sticka mig och jag blev stucken överallt utan att något blodprov blev taget. Efter det försökte en sjuksyrra på mottaningen ta proverna och hon lyckades inte heller med det, så nu ska jag som sagt till sprutbytet och försöka där. Och det är mycket möjligt att dom måste sticka mig typ i knävecket eller halsen eller nåt, om det inte går någonstans på armar, händer och fötter… Och det verkar läskigt tycker jag så därför har jag skjutit på det i en evighet, så nu måsta jag verkligen göra det. Men men, det är imorgon det, ingen idé att oroa sig idag egentligen.

Det känns skönt att det händer nåt i skallen och att tillfrisknandeprocessen går framåt och jag vet att det är bra att prata om jobbiga saker på terapin, men jag måste säga att det tar på skallen- Så nu är det kvalitetstid i soffan med film och glass som gäller resten av kvällen, det är jag värd idag!

Gonatt // RD

I torsdags muckade en av mina närmaste vänner, eller egentligen känns han mer som en bror än en vän då vi har bott i hop i långa perioder. Vi kan kalla honom X. Det var förresten hemma hos hans föräldrar jag fick bo en period för många år sen då jag var LVM:ad, efterlyst och på rymmen. Det var mitt i vintern, snöstorm och iskallt ute. Jag hade stuckit från ett behandlingshem tillsammans med Marcus (en gemensam vän till mig och X, men som tyvärr dog för snart två år sedan).

Hur som helst, när vi väl hade tagit oss till Malmö var det nästan midnatt och där stod jag och Marcus med varsin plastpåse i handen, trötta och genomfrusna, och utan en aning om vart vi skulle ta vägen. Efter lite tjat fick vi låna telefonem inne på en nattöppen Statoilmack, och tack och lov så fick tag i X! X mötte upp oss med en färdiggjord fix till mig, och en joint till Marcus (hans huvuddrog vid det tillfället) och pengar för några dagar på vandrarhem. Sen hjälpte han oss att bära våra saker till närmaste vandrarhem, bara för att få veta att det var fullbelagt där. Vi suckade och gick vidare till ett hotell. Men där var det också fullt. Tre, fyra ställen senare gav vi upp. Det var stängt för natten eller fullbelagt överallt. Så vad fan skulle vi göra? X löste genom att smuggla ner oss i sina föräldrars trapphus, där det fanns en plats att sträcka ut sig på under den sista trappan. Lite som en grotta under trappan var det. Vi var så trötta vid det laget att vi däckade direkt och sov till långt in på förmiddagen nästa dag.

Vi vaknade av att X kom ner med frukost och droger till oss. Det var ju inte precis någon hållbar lösning att gömma oss under trappan, och om någon i huset skulle upptäcka oss och ringa polisen skulle allt vara kört, eftersom jag var efterlyst för lvm. Vi provade igen att kolla med vandrarhem och hotell men det var fullbelagt eller för dyrt överallt. Vi gick till härbärgena och frågade, men om vi skulle bo där skulle dom kontakta soc, och det gick ju inte det heller pga den där himla efterlysningen. Och jag var verkligen INTE sugen på att sitta inlåst i ett halvår, jag tänkte hålla mig ute till varje pris! Tillslut fanns det inget annat än gatan kvar som alternativ. Då gjorde X något oväntat, han tog med oss upp till sina föräldrar, berättade precis som det var, och frågade rakt uoo och ner om inte vi kunde få bo där ett kort litet tag!?! Första svaret var ett självklart nej. Vi fick vara där en stund på dagen, men absolut inte sova där! Men, efter några cigg och en kopp kaffe så ändrae dom sig plörligt! Vi fick bo där ett tag, under vissa förutsättningar som att inte ta in droger i lägenheten, inte stöka ner, ta dit folk osv. Jag var så lättad att jag hade kunnat gå med på vad som helst, tänk att vi hade fått en fast plats att sova på, att det löste sig tillsist, så underbart skönt! å vi bäddade ihop oss alla tre i X rum och det fungerade hur bra som helst! Jag stannade där ända tills jag fick den lägenhet jag har idag, och X har en stor plats i mtt hjärta. Och X föräldrar med, för det dom gjorde  och att dom vågade tro på os är jag evigt tacksam.

Sådär, det var lite bakgrund till varför jag känner så starkt för X, och varför jag ser honom som min bästa och närmaste vän! Jag hade saknat honom så himla mycket under den tiden han satt. För tiden innan han inställde sig sågs vi ints mycket alls pga att han var aktiv i sitt heroinmissbruk, medan jag försökte hålla mig ren för att inte bli utslängd från min metadonbehandling. Det respekterade han. Så när han var påtänd, vilket han nästan alltid var, ja då sågs vi helt enkelt inte. Därför såg jag jättemycket fram emot att få träffa X nu när han muckade…

Och det var precis lika roligtoch mysigt som jag hade väntat mig att se honom och få krama om honom! Vi hade en jätterolig helg tillsammans och pratade om allt mellan himmel och jord. Det känndes inte som att vi hade varit ifrån varandra så länge utan mer som att vi sågs igår, precis som det känns med riktiga vänner!

Den enda nackdelen med en sån här härlig partyhelg är att man blir lite sliten i kropp och skäl. Vi gjorde inte många knop här hemma igår, jag å Freddie. Det blev en heldag i sängen framför TV:n istället för städning. Till och me idag har vi varit sega, men imorgon då har jag inte tid att vara sliten för imorgon händer det mycket, det är kvinnogruppen, tid hos kuratorn och just det, inte minst så ska jag gå på mitt första möte med sluta röka gruppen. Usch, jag blir röksugen bara jag tänker på det, men jag vill sluta, det är bara så svårt. Vi får väll se om den här slutaröka-kursen funkar, jag hoppas det!

// Over and out

Jag vet. Jag suger på att uppdatera! Och nu är det helt plötsligt jättelänge sen jag skrev, tiden bara rinner iväg ibland… Mycket som händer och dålig tillgång till internet skyller jag på.

Lite updates om sånt folk frågat om;

Bebisen min vän födde mår bättre, men nu har hon fått någon slags luftvägsinfektion som kan vara permanent, alltså leda till permanent astma, pga den för tidiga födseln, så nu mår hon dåligt igen. Min kompis mår dock bra. Det oroar mig att hon numera alltid är glad och inte pratar så mycket om sin dotter eller hälsar på bebisen. Tex när flickan blev sjuk nu igen så hälsade hon INTE på, och sa att hon ärligt talat tyckte det var bättre att bebisen stannar på sjukhuset så länge som möjligt då hon tror att bebisen har det bättre där. Vet inte riktigt varför, om hon är rädd att bli en dålig mamma eller om hon inte vill ta hand om bebiseen själv riktigt än. Hon kaske är rädd att inte klara av allt det nya ansvaret?

En god nyhet! Mitt hjärta var inte så dåligt trots allt på det nya EKG:et. Dock så måste jag lämna blodprover för att vara helt säker, men jag har fortfarande inte kunnat lämna dom blodproverna, så jag vet inte än om dom är bra. Jag var faktiskt där och försökte, men dom kunde inte hitta någonstans att sticka mig. Jag har inga bra vener kvar att ta blodprov från. Vilket dom hela tiden suckade över och upprepade gång på gång hur onödigt det är att jag har stuckit mig så mycket, och hur svårt jag gör deras jobb… som om jag inte redan hade fattat det liksom. Till sist gav dom upp och remitterade mig vidare. Så nu har jag en remiss till sprutbytet, och hoppas att jag kan lämna blodprov där, för där är dom väl mer vara att sticka folk som har vener som mina (dvs obefintliga), och dom kan nog sticka på andra ställen på kroppen än armar och händer. Ska bara våga gå dit också.

Frivården har ringt, och var missnöjda med mig, eller oroade är nog mer rätt ord, pga återfallshistoriken (även om jag faktiskt är drogfri nu, det ni!!!). Hur som helst, jag ska gå på nån slags samtalsbehandling där, med start nästa vecka.

TACK!!!! För alla bra träningsråd, har fått massor av bra råd som jag ska sålla bland. Som det ser ut så kommer första steget bli promenad med möjligen även inslag av baspass på friskis, typ youga eller basgympa. Ser inte direkt fram emot det, men som sagt, jag MÅSTE!

Just det, nu i veckan var jag och Freddie på apoteket. Direkt när vi kom in så började personalen förfölja oss, och efter ett par minuter dök securitas upp och kom fram och började kaxa upp sig mot oss. Jag provade tex ett TESThårprodukt, och då sa han ”du fattar väl att du inte kan prova den här inne utan att betala”, ehhh…jo det är ett TEST sa jag. Jaha, jaja, sa han bara och övergick till att tracka freddie istället. FÅR dom svinen hålla på så, och göra vad dom vill bara för att jävlas!!? Kommer aldrig gå dit mer, den saken är säker… Kan tillägga att vi absolut inte snodde nåt, eller ens tänkte tanken att sno nåt, men vakten kanske kände igen oss som narkomaner, vad vet jag. Men ändå, idiotvakt.

Just det, igår muckade min bästa vän från Fosieanstalten!!!! Jippi!! Superkul, och längtar till vi ses ikväll.

Mycket dåligt krivet inlägg inser jag, men måste springa till mottagningen nu och hämta medicin redigerar detta inlägg och skriver klart det senare idag. Hej sålänge, kramar!

Åh vad jag är seg idag, det är galet. Jg har inte fått någonting gjort idag och då är det ju inte precis som att det är några stordåd jag brukar utföra om dagarna. Men att tvätta sig, borsta tänderna och byta om från mjukisdress till jeans, det brukar jag ju i alla fall orka. Och sen är det alltid något möte jag ska gå på eller nåt annnat som ska utföras. Dagens möte med kuratorn orkade jag dock inte med utan jag struntade helt enkelt i att gå dit. Jag sov nämligen. Trots att jag inte vaknade förrän kvart i elva så är jag lika trött som om jag inte hade sovit på en hel natt, mycket märkligt. Jag tror att det har med ljuset att göra, och att jag inte rör på mig särskilt mycket, eller tränar något.

På tal om träning. Jag borde verkligen ta tag i att börja träna ASAP! Av flera anledningar, inte bara för att jag är så gruvligt trött oftare än vad som är normalt. Utan den främsta anledningen stavas hälsan. Jag borde träna för hälsans skull. Vad gäller hälsan så är det två stora anledningar som gör att jag i princip måste börja träna. Den ena är vikten. Jag har ju tidigare skrivit om att jag har ökat en hel del i vikt, och att jag har växt ur alla mina kläder. Men jag har inte direkt gjort något åt det utan bara tänkt att jag var ju så under viktig så det är klart att jag behöver lägga på mig. Men nu börjar det bli ett ordentligt stort problem. Jag träffade en läkare i förra veckan som gjorde en hälsokontroll, i vilken det ingick att dom vägde mig. Och jag kunde konstatera att jag har gått upp nästan tio kilo sedan jag stod på vågen sist. Vilket bara var ett par månader sedan. Jag vägde 73 kilo utan kläder. Då jag bara är 1,62 cm lång ger den vikten mig ett BMI på 28. Övervikt alltså! Det är inget att diskutera längre, jag är överviktig och framförallt så ökar jag uppenbarligen kraftigt i vikt för varje dag som går. Det är inte alls kul, någonstans. Och jag som alltid har önskat mig runda kinder, en ordentlig rumpa och större byst. Nu har jag allt det, men då får jag istället andra problem aom för jag måste gå ner i vikt, av hälsoskäl.

Det är det här som är den andra anledningen till att jag måste börja träna; På hälsokontrollen jag nämde gjordes bla ett EKG, som visar hur hjärtat mår, och att det slår som det ska så att säga. Men det gjorde inte mitt hjärta, slog som det skulle alltså. Läkaren upptäckte nämligen att jag hade något fel på hjärtrytmen och skickade mig omedelbart vidare till vårdcentralen för ytterligare kontroll. Efter många timmars orolig väntan fick jag tillslut genomgå en ordentlig hjärtundersökning. Resultatet blev att det bekräftades att jag har något fel på hjärtrytmen. Det kan vara ett medfött fel, som inte är så farligt, men det kan också vara ett första symptom på ett allvarligare hjärtfel. Och min vikt kan spela en roll i det. Så läaren rekommenderade STARK att jag skulle se över mina matvanor och börja motionera! Dock lät det så jobbigt och oroväckande för mig att jag reagerade med att få fet ångest över det hela, stoppade i mig ångestdämpande medicin och trängde undan alla tankar på det hela. Jag fick en remiss till vidare provtagnig, som jag skulle gå till samma dag egentligen. Den remissen ligger fortfarande under några papper (så jag slipper se den) på matbordet.

Så, börja motionera helt enkelt. Nu finns det verkligen inga ursäkter kvar att inte göra det. Frågan är bara vad jag ska börja med? Jag kan INGETING om motion och träning, ska man gå till ett gym och helt enkelt ta en hantel och börja lyfta den? Eller vad… Och jag är ju så sukt otränad också, bar att ta sig till gymmet är liksom träning för mig… men nu måste jag ju fan i mig börja med nåt, innan mitt hjärta ger upp fullständigt! 

Förslag på enkel nybörjarträning skulle uppskattas!??

Jag har pratat med min vän som fick barn för några veckor sedan. Både hon och bebisen mår lite bättre nu. Bebisen blev nedsövd när det var som värst, men kunde av anledningar som jag inte vet hållas nedsövd så länge så den var fortfarande dålig när den vaknade, men mår nu bättre. Dock har hon inte gått upp i vikt och sondmatas fortfarande, så dom kommer inte lämna sjukhuset och åka till Mamma/Barn-behandlingen ännu på ett tag. Jag har ångrat mig angående att träffa henne och kommer göra det när dom mår bättre, strax innan dom får lämna sjukhuset.

Veckan har varit bra. Jag har haft lite samtal, med övervakaren och med min frivårdare, samt sedvanliga kuratorsmöten. Sen så har jag även börjat i en ny gruppterapi, som är en kvinnogrupp där man pratar om kvinnors roll i missbruk. Kvinnor är i regel mer utsatta än män i missbruksvärlden, då dom oftare än män blir utsatta för sådant som sexuella övergrepp, våldtäkter, fysiskt våld, utanförskap, och/eller inte minst för att dom ofta mer eller mindre tvingas in i prostitution. Alla kvinnor har givetvis inte varit med om det här, men en stor andel. Dessutom så lider kvinnor som regel mycket av ångest, skuld och skam över sådana här saker, och har svårt att prata om det man har varit om då dom tex skäms över det. Särskilt när det kommer till familjeförhållanden och barn känner kvinnor ofta en enorm skuld och stor skam. Man kanske har fått sina barn omhändertagna, man kan ha spruckna förhållanden bakom sig där man tex har blivit lämnad eller tom själv lämnat familj och barn pga sitt missbruk, sen så är det många som har haft en olycklig och traumatisk barndom, eller liknande erfarenheter, som man bär på och inte pratar om. Sen så är det även den biten med kvinnors kriminalitet, vilken ofta ser annorlunda ut än männens, och sammantaget så finns det så mycket kring missbrukarlivet som är typiskt just för kvinnor att det kan vara skönt att diskutera det ur ett kvinnligt perspektiv, och med enbart kvinnor närvarande. Och av dom här anlednigarna så finns det särskilda kvinnogrupper, och nu ska alltså jag gå i en sådan.

Det ska bli jobbigt psykiskt att lyssna på alla tragiska livsöden, men säkert också givande. Det är ju likom alltid givande och nyttigt att prata om saker man har varit med om! Jag har inte gått i sådana här kvinnogrupper förut då jag har haft en lite negativ inställning till hela grejen pga att förra (och första) gången jag gick i en kvinnogrupp så låg fokus så otroligt mycket på att kvinnan var ett offer, och männen var förrövare, och allt vi pratade om var våldtäkter och tvångs-prosititution, där männen var förrövare och kvinnorna offfer. Och eftersom jag personligen (tack och lov) inte har någon direkt erfarenhet av sådana här saker, och dessutom tycker verkligen inte håller med om att man skulle vara ett ”oskyldigt offer för männen”, bara för att man är kvinna, så fick jag en väldigt negativ bild av kvinnogrupper. Jag kan ju visserligen bara prata för mig själv, men personligen så vet jag mycket väl att jag har utnyttjat människor, begått brott och utövat våld mot andra, av precis samma anledningar, och i precis samma utsträckning, som som en manlig missbrukare. Jag har dessutom begått brott som statiskiskt sett är vanligast bland män och levt mer som en typisk man under mitt missbruk, inga barn osv. Därför kände jag mig tillslut näst intill utpekad förra gången jag gick i en kvinnogrupp. Därför tog jag upp den här saken med dom dom skulle leda gruppen innan jag började, och berättade om mina upplevelser från förra gångne. Och när gjorde det så försäkrade psykologerna som ska hålla i den här gruppen att fokus inte kommer att ligga på att bortförklara kvinnans ansvar för sitt missbrul och för sin situation, och att man inte skulle utgå från att se oss kvinnor som offer, utan det är helt andra aspekter som vi ska ta upp i den här gruppen! Och med det blev jag lugnare och ser framförallt mycket mer fram emot att delta i gruppen.

Sen så har jag shoppat kläder i veckan. Rekorddyra inköp för att vara jag! Jag har nämligen alltid annars köpt mina kläder och skor på loppis, eller möjligen på H&M och liknande billiga affärskedjor. Jag skulle aldrig få för mig att betala särskilt mycket för kläder, utan sånt ligger väldigt långt ner på min prioritetslista. Men… så var det som så här att vi städade ur köksskåpen här hemma, och då hittade min kära pojkvän ett kuvert med pengar som jag har tappat bort någonstans i lägenheten. Jag har letat så mycket efter det där jävla kuvertet att jag till slut trosen att någon hade snott det och därmed släppt det ur tankarna. Men nej då, det låg faktiskt under några kastruller i köket (Vad i helvete det nu gjorde där????) I alla fall, så blev jag ett antal tusen rikare och hade således mer pengar än vanligt.

När vi sen gick på stan och kollade runt, pojkvännen och jag, så råkade vi hamna i en svindyr affär (som iof hade utförsäljning på vissa kläder men ändå). Normalt sett hade jag direkt gått ut, då jag hatar snobbiga och dyra klädaffärer (lika mycket som dom hatar mig). Men nu fick jag syn på ett par skor som var helt underbara och gick in. Det var precis som vanliga Converse Allstar dojjor, men gjorda i ljusgrått skinn istället för i tyg, och med nitar över hela skon. Superfina! Och dom råkade dessutom vara med på rean, så istället för 1500 kostade dom ”bara” 750kr. Vilket iof ändå är ganska så  svindyrt, och långt mer än jag brukar lägga på ett par skor (mycket mer). Men dom var så himla snygga, gjorda i äkta skinn, passade perfekt och framförallt gudomligt sköna, så jag bestämde mig för att köpa dom ändå. Sen då, när vi gick mot kassan, så kom det fram en säljare och undrade om jag hade sett Juicy Couture´s nya kollektion!? Det hade jag ju såklart inte så hon visade mig plaggen på och dom var, naturligtvis, också helt underbara! Kollektionen bestod av mjukiskläder, hoodjackor och mjukisbyxor, i klara fina färger (rosa, grå och mörkblå) och av sammetsliknande material. Och så var det glitter och grejer tryckt på bröstet och över ryggen. Helt underbara! Alla färger var väldigt fina, men den mörkblå var ändå den som passade mig allra bäst. Givetvis kunde jag inte säga nej, utan köpte en mörkblå hoodjacka för 1299 kr !!!!!!!!!! Hutlöst pris, men oj så fin, och mjuk och skön, den är! Jag har fortfarande dåligt samvete över priset, för det är vad det kostar att vaccinera typ 25 barn i Afrika… Jag kan inte låte bli att tänka på vilket enormt slöseri med pengar det faktiskt är att köpa så dyra käder, och jag kunde inte för mitt liv tro att JAG någonsin skulle köpa ett så dyrt plagg, och ett ”märkesplagg” dessutom… Men men, nu är den min i alla fall, och jag hoppas att jag kommer kunna njuta av den länge! Helst skulle jag ju vilja ha byxorna som hör till också, men att lägga 1200kr på ett par mjukisbyxor som man ändå bara går i hemma, där går faktiskt gränsen!

Long time, no see… Har varit dålig på att uppdatera i veckan, ska försöka skärpa mig! Veckan som gått har varit händelserik. Som jag berättade fick jag ju veta att någon ändrat min adress. Första tanken kn jaag erkänna var att gå dit och skjuta först och fråga sen, men jag tog mitt förnuft till fånga och gjorde inte det. Utan ringde SNUTEN istället. Och ANMÄLDE ett brott… känn på en. Det kändes riktigt riktigt märkligt att vara så kallat målsägande som det så fint hette. Och snuten jag snacka med var rätt så trevlig, eller tja, han lyssnade och skrev ner ärendet i alla fall. Sen om det händer något, det är ju en annnan femma. Har inte hört nåt än i alla fall, och om nåt händer så kommer jag få veta det inom några timmar. Metadonmottagningen är lite av en djungeltelegraf (på gott och ont).

I helgen så var jag och min kära pojkvän på loppmarknad med en gemensam vän, en himla fin vän för övrigt, särskilt nu när han är nykär :). Han är sååå söt. I alla fall, så köpte vi en del kläder. Undertecknad har ju numera gått upp ännu mer, närmare bestämt har jag exakt dubblat min kroppsvikt och lagt på mig 35 KILO!!!! På ett år… Vägde 36 kilo när jag blev tvångsintagen i april 2010, och efter tvångsavgiftnign, lite strul och en kort vända på lvm-hem fick jag mitt metadon den sista maj 2010. Då vägde jag 35 kg. I augusti hade jaf gått upp 30 KILO, till 65kg. Och nu när jag ställde mig på vågen vägde jag alltså nästan 70 KILO!!! Okej att 35 kg är en extremt låg vikt, det är jag väl medveten om, och antagligen så var jag både underviktig och hade näringsbrist. Men ändå, att lägga på sig 35 kilo på ett år är kan ju bara inte vara normalt någonstans…?!? Hur sunt är det att DUBBLA storleken på sin kropp på tolv månader, ja inte vet jag, men det låter knappst särskilt bra. I början var jag överlycklig. Äntligen satt kläder snyggt! Äntligen fick jag lite former och framförallt något att fylla upp BH-kuporna med :). Minns hur otroligt glad jag var när jag passerade 50 kg, som alltid har varit min drömvikt och ett mål att gå upp till. Mensen kom tillbaka vid 55 kg, och ungefär där började jag mig känna mig nöjd som det var. Det är 15 kg sedan nu… Och nu plötsligt så fastnar leendet i halsen och jag ser hur magen sväller och sväller och jag blir rundare och rudare. Och nu, 70 kilo! Herregud, min morsa vägde 58kg, när hon var höggravid med mitt TYNGSTA syskon (min äldsta lillebror). Och vi har ungefär samma kroppsform och längd. Jag är 1,62 cm och om jag kollar BMI då så är jag tveklöst ÖVERVIKTIG. Från kraftigt underviktig till Överviktig på ett år, det ni. Och då vet jag ju inte ens om vågen har stannat än, jag kanskesväller ÄNNU MER. Hemska tanke. Så som ni förstår kommer jag inte längre så långt med mina gamla jeans med midjemått 24 (dom är pyttesmå, kan inte fatta att jag kan ha haft dom på mig, nu kan jag med nöd och näppe knäppa midjan på dom runt ENA låret… Helt galet. Därav loppmarknadsinköpen och en ny garderod i storlek ”så stort som möjligt”, gärna både XL och XXL.

Om loppisen måste jag säga att det var en rolig upplevelse. Vi fyndade plagg från 5 kr styck… Fick tag på flera par byxor för runt 20 spänn styck, tjocka tröjor och hoods för 10-15 kr och tshitst, kjolar och annat smått och gått för nån femma plagget. Allt som allt tror jag vi smällde tre-fyra hundra, och då fick vi i princip varsin ny garderob, med allt från byxor till tröjor, klänningar och jacka och skor. Perfekt! Hade ALDRIG haft råd att köpa så mycket annars, så då hade jag varit förpassad till freddies avlagda jeans och tshitst då jag i orincip inte kan använda någonting i min gamla garderob. Men hur nöjda vi än var med alla fynden så var det ett fynd som ändå får anses som ”dagens bästa”. Nämligen en mössa som Freddie köpte. Eller som jag köpte till honom rättare sagt eftersom han råkade göra sig osams med säljaren. ooops… I alla fall, så ville han så gärna ha den, så jag fick göra en insats och gå tillbaka utan honom och köpa den. Och den är ÖVERFET! Svart vanlig mössa, med texten SNUTJÄVEL på. Kanonfin! Dessutom köpte jag en till av samma gubbe, likadan fast med texten FUCK YOU på. Freddie var glad som en lärka för sina mössor. Trots att dom orsakade ett antal sura blickar just från polismän när en snutbil körde förbi oss på vägen hem.

Oj herregud, klockan är tio i elva… Och mottagningen stänger elva. måste dit snabbt som sjutton då och hämta min medicin. Annars blir det ingen rolig dag vill jag lova. Skriver snart igen. Kram kram // Rockdoll

Jag skriver ganska mycket på ett internetforum. Idag fick jag ett mejl där som först gjorde mig ledsen, och sen arg! Tänk att det fortfarande år 2011 finns okunniga miffon som inte kan få i sina tröga huvuden att beroende är en sjukdom. Det är liksom ingen nyhet att det är så, utan redan 1964 fastställde WHO att beroende av droger, alkohol, spel etc är en kronisk sjukdom, och alltså INTE, vilket man dittills trott, en ”dålig vana”, tecken på dålig självkontroll, något som bara drabbar svaga/omdömmeslösa/elaka människor.

Sen kan jag givetvis hålla med om att beroendesjukdommen är en sjukdom som man faktiskt kan skydda sig ifrån, på ett annat sätt än vissa andra sjukdommar. Och Ja, jag både inser och håller med om att det är urdumt att prova heroin, om man vet hur farlig drogen är. Men det är så lätt för folk att vara dömmande, och att glömma en viktigt sak!  Nämligen att precis ALLA människor gör både dumma och ogenomtänkta saker ibland, särskilt under vissa perioder i livet såsom i tonåren, i samband med livskriser, i vredesmod, när man är full osv. Men ingen förtjänar ett fortsatt liv i misär bara för en dumhets skull, så kan man inte tänka…

Dessutom tror jag inte någon som prövar heroin för första gången ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig HUR beroende man faktiskt blir av drogen, hur ruset känns, hur det sen känns att leva helt utan någon egen endorfinproduktion, hur otroligt beroendeframkallande, till och med livsnödvändigt, heroinet blir när du väl är beroende och måste ta det bara för att bli frisk och må så som du gjorde innan du provade. Att fastna i ett morfinmissbruk (heroin är samma sak som morfin, skillnaden är bara att heroin är snabbverkande morfin) kan drabba PRECIS VEM SOM HELST, och dom drabbas av denna vidriga sjukdom gör det inte för att dom är onda, har dålig moral eller gjorde ett medvetet val. Dom drabbas helt enkelt för att dom av någon anledning kom i kontakt med morfin, och att just deras hjärnor hade anlag för att bli beroende. Livet blir helt enkelt inte alltid som man har tänkt sig.

Ett tydligt exempel på hur fördumsfullt det är att tro att det bara är skitiga pundare som fastnar på morfin, är att titta närmare på hur det ser ut på metadonprogrammen! Verkligheten ser nämligen ut som så att där går det inte alls bara trasiga knarkare direlt från gatan, utan också, för att nämna några exempel, patienter som har fått morfin utskrivet av sjukvården och blivit beroende, vårdpersonal som har tagit morfin på jobbet, dom som pga skada eller sjukdom lider av permanenta smärtor, och som därför är kroniskt beroende av morfin osv. Och sen finns det slutligen dom som har gått på illegala droger el läkemedel med morfin i, och våra levnadsöden och varför det blev som det blev för var och en, ja dom historierna är lika många om det finns patienter. Allt från att man fick morfintabletter hemma när man var liten till att man av någon anledning kom i kontakt med droger och blev nyfiken nog att själv vilja prova. Det jag vill komma till är att ingen av dessa grupper på något sätt är mer ”dåliga” som människor än någon annan! 

Jag känner INGEN i ett aktivt heroinberoende som inte vill sluta, ingen som inte ångrar att dom prövade heroin, och inte heller någon som planerade att bli beroende av heroin. Ärligt talat tror jag inte att det finns någon. Visst kan man undra hur i hela friden någon kan prova droger, och förutsatt att man vet HUR farligt och beroendeframkallande heroinet faktiskt är, så håller jag med om att det är en dum grej att göra att utsätta sig för risken att fastna genom att prova ens en enda gång. Det är dumt att röka också, men man förtjänar ändå inte att få lungcancer, det är dumt att dricka sig stupfull, men man förtjänar inte att bli våldtagen/rånad etc. Kort och gott, alla kan göra dumma saker, särskilt när vi är unga, genomgår en livskris eller är deprimerade. Man är inte ond och en dålig människa för det. Däremot är heroinet en ond drog. Och beroendet en ond sjukdom!

Innan du spottar på en beroende nästa gång, kom ihåg följande! Det är inte den som använder droger du ska rikta din ilska och ditt hat mot, för ingen väljer att bli beroende och låta drogen styra hela ens liv! Hata istället beroendet, och drogen som förgiftar allt i sin väg!

Det har väl knappast undgått någon direkt att man kan ha ganska skoj med andras identiteter. Finns en uppsjö varianter som går lätt när man väl har tillgång till någons post. Men den stora frågan man kan ställa sig är varför i all världen någon vill använda MIN identitet? Alltså hur sjutton dom tänker när dom väljer ”offer”? 

Anledningen till att jag frågar mig detta är att jag borde vara ungefär det sämsta valet i sverige att använda till något som helst fuffens. Jag är liksom skuldsatt upp över öronen (lägenhetslån, blancolån, studiesulder, skatteskulder, obetalda skadestånd och böter, en hel drös inkassorenden osv). Sen ska vi ine glömma att jag har har dom största tänkbara ögonen på mig från bode snuten och ekobrotts. redan, pga tidigare bolagsaffärer och annat av liknande karaktär. Det är till och med så illa, att ekobrotts har satt mig på en lista, som innebär att ALLT som dyker upp hosbolagsverket hamnar OMEDELBART hos eko.brotts, tom om det skulle se hur oskyldigt som helst ut. Dessutom så har jag ganska precis samtliga övriga dåliga förutsättningar som man kan ha när det kommer till att tjäna pengar på folk; jag har betalningnsanmärkningar, jag har näringsförbud (har tom en spärr hos bolagsverket, så blir inte ens prövad för att få stå i bolag), jag har skatteskulder, jag är ett välkänt mamn hos eko.brotts, kronofogden letar redan efter mig för utmätning, har redan diverse konkursbolag på mig sedan förr osv. Så jag borde ärligt talat fan vara ett riktigt jävla bottennap för en identitetskapning som någon skulle tjäna pengar på tänker jag. Därför är det jättekonstigt allt ihop!?! Min första tanke gick onekligen till mitt ex, det är trotsallt inte vardagskunskaper det rör sig om, men han om någon skulle inte vilja ha mitt namn i sina förhavanden eftersom han vet hur det ligger till med saker och ting.

- Oavsett vem och varför, så Nu till dom viktigaste fråorna;
Vad ska jag nu göra åt saken? Ringa någonstans? Polisanmäla tom kanske? Eller ska jag kanske ta och gå dit :)? Till adressen ifråga och helt enkelt gå in? Jag kommer nog in med en vanlig kofot tror jag, och vad ska dom göra som bor där inne liksom, köra ut mig???? Hahahahah… Jag ”bor” ju där, så det går ju knappast! Det skulle kunna bli hur kul som helst. Hämden är ju som bekant ljuv. Fast nej, usch jag lever ju inte det livet längre egentigen. Så frågan är om det är lönt att leka Sherlock Holmes själv och lösa det på ”eget sätt”. Kanske ska man helt enkelt ringa snuten direkt istället och låta dom rota i saken? Om dom nu skulle ställa upp på att hjälpa en avdankad gammal pundarbrud förstårs, det återstår ju att se. Jag kan ju inte påstå någonstans att det är på den här sidan lagen jag brukar befinna mig i såna här ärenden. Men jag är fan beredd att byta lag, så jävla TRÖTT är jag på att få mitt namn uppsatt som målis i bolag som bara är skal och konkurs, och allt åratal av arbete det för med sig.

Vem det nu än är, som vill ”leka” med mig, jag är inte intresserad av att ge mig i leken! Inte denna gång. För övrigt undrar jag hur mycket vederbörnde kan om sånt här, för redan det lilla jag vet om hur det har gått till, skriker det rookie om… Det är lite därför det kliar i fingrarna att ge sig in i leken, för vet man bara hur man ska göra, så kan man ställa till bra med skada, om man nu skulle vilja hämnas alltså.