Feed on
Posts
Comments

Frivården har knappast legat överst på min julklappslista förut heller, men nu ligger dom fan sist… Jag minns inte om jag har nämnt att jag fick ett nytt körkort nyligen, men det fick jag i alla fall. Och så idag kom det ett brev där det står att frivården har kontaktat dom som har hand om körkort, vad dom nu hette, och informerat om att jag har missbrukat cannabis och heroin, att mitt missbruk har lett till epilepsi osv, osv. Så nu ifrågasätter dom om jag uppfyller dom medicinska kraven för körkort och kommer att återkalla det igen om sex månader. För att jag ska ha en chans att detta inte ska hända måste jag skicka in en massa läkarintyg på en hel massa olika prover och värden av olika slag, typ drogtester, levervärden, epilepsiutredning, läkarutlåtanden osv, det var hur mycket som helst som skulle utredas och det snabbt. och sen ska jag visa prickfri drogfrihet i 12-24 månader beroende på hur allvarligt beroendet bedömms vara, intyg på anfallsfrihet vad gäller EP:n, levervärden att jag inte dricker alkohol osv. Och jag kan bara gissa på vad allt detta kommer att kosta att ordna, vet att det räcker med dom ynka fyra pisseproverna inför lämpet för att det ska kosta många tusenlappar, så allt detta lär ju gå på en del pengar. Plus att det var rätt så bråttom eftersom det kommer ta en del tid att ordna allt och tiden för mig att skicka in går ut i februari. Då ska jag ha med en testperiod på sex månaders mätning på nåt värde på levern och det är precis sex månader dit. Så även om jag fick en läkartid imorgon och läkaren skriver alla intyg utan väntetid (troligt…?!) så hinner jag precis på dagen. Jobbigt läge och jag orkar knappt fixa med skiten. Känns som att jag precis fick igenom att få ett nytt kort och klarade den granskningen och så nu kommer nästa hinder. Så som frivården hade formulerat sig i brevet till körkortsmyndigheten så såg det ut som att jag hade ett pågående missbruk, och det känns lite förnedrande. OM jag hade haft det, skulle jag ha mer förståelse för att dom ifrågasätter min lämplighet… men nu har jag ju inte det! På tal om förnedrande så var frivårdens formuleringar väldigt förolämpande dessutom, det stod tex att jag sedan elvaårsåldern hade haft missbruk, sedan jag var fjorton haft ett pågående heroinmissbruk, osv. Vilket inte ens stämmer. Jag har många heroinfria år däremellan. Jag gick tex flera år på univeristetet i Lund utan att röra heroin, och jag har aldrig haft något direkt missbruk av cannabis att tala om, i synnerhet inte när jag var elva år gmmal. Det var som att dom tagit alla uppgifter som dom hade om mig och förvridit det för att låta så allvarligt och dåligt som möjligt. inte konstigt att dom ifrågasätter min lämplighet som förare efter att ha läst det där… det var samma sak som inför den förra rättegången jag hade för två år sen, och rapporten frivården skrev då om mig. Det var samma sak där, massa överdrifter och felaktiga uppgifter som överdrev och förvrängde sanningen och fick situationen att låta mycket värre än vad det egentligen var. Och nu ser det ju tom riktigt bra ut, vore fint om frivården kunde uppdatera sin info lite kanske. inför nästa utredning dom ska göra ska jag iaf kräva att dom har med uppgifter som stämmer och är aktuella! Så nu har jag en hel massa tid och pengar framför mig att lägga på att reda ut detta med körkortet om jag ska få behålla det. Tack för det frivården!

Tillbaka till vardagen

Nu börjar det bli vardag igen efter ett långt och härligt sommarlov, nog det bästa i mitt liv faktiskt. Sååå skönt att komma bort från behandling och byta miljö litegrann. Deppigt att det är över nu bara. och om man inte redan var deppig så blir man det av att titta ut genom fönstret, ösregn och mulet. Skitskoj. Sitter och skriver brev till en gammal kompis som sitter på Halmstadanstalten. Tycker lite synd om honom för han har blivit av med sin subutexbehandling pga att han fick åtta månaders fängelse för gamla drogrelaterade stölder och inbrott, som han begick innan han kom med i subutexprogrammet. Så nu när han äntligen fick underhållsbehandling och livet började ordna upp sig så fick han fängelse och blev av med det han hade byggt upp igen. Förstår att man tappar suget i det läget. Jag förstår ju att man måste ta konsekvenserna av sitt handlande, men en annan påföljd än fängelse i fall som detta då man ändrat sitt liv till det bättre gynnar inte bara individen utan hade dessutom varit betydligt mer samhällsekonomisk. Som det blir nu så fick han en enkelbiljett tillbaka till missbruket igen, varken bra för honom eller för brottsstatistiken. Jag har svårt att förstå resonnemanget bakom att förstöra för folk som faktiskt hamnat på rätt väg genom att utdömma kortvariga fängelestraff där alternativ mycket väl finns (skyddstillsyn, kontaktsvård, förskrifter, fotbojja, samhällstjänst etc). Jag ska försöka vara lite duktigare på att skriva till honom den här gången iaf, förra voltan skrev jag knappt några brev alls och det var inte så populärt. Jag vet ju själv hur det är att sitta inlåst och i princip bara ha kontakt med omvärlden genom brev.

Nu när jag har mått så bra psykiskt under sommaren känns det som att jag börjar gå mot deppigare tider tyvärr. Känner inte samma energi inför dagen längre och blir mer mörk i mina tankar. Försöker dock kämpa emot genom att tänka positivt, tänka att livet inte alltid kan vara på topp och liknande, men det är svårt. Jag har en tendens att vara väldigt glad när jag är glad och bli väldigt deppig när jag väl känner mig nere. Humöret går inte riktigt att styra genom tankar så som jag vill styra det. Känner mig glad på ett sätt över att jag har ett mer värdigt liv nu och att saker jag gör inte ger mig och personer omkring mig ångest och dåligt mående. På samma gång har jag ångest över att jag har slösat så många år av mitt liv på att leva i misär och att jag har orsakat alla omkring mig så mycket ångest. Särskilt då mina föräldrar och familj. Det är fett mycket ångest att tänka på hur hemskt mitt missbruk antagligen har varit för mina föräldrar… Det måste vara lite av det värsta tänkbara man kan uppleva som förälder att se sitt barn förstöra sitt liv och gå mot en säker död. Tänker särskilt på dom gånger jag har tänt av hos mina föräldrar och dom har behövt se mig i mitt livs värsta skick, höra hur jag resonerar när jag är abstinent (typ när man bara vill dö och när man säger att inget annat betyder något än att jag ska få i mig mer heroin), när dom har grävt igenom mina saker och hittat använda blodiga kanyler och när dom har behlövt se mig helt väck och andra liknande hemska saker som jag försöker förstränga. man inser mer och mer att ens missbruk inte bara påverkar en själv utan alla i ens närhet också, och det är en riktigt jobbig insikt att få. Det är en balndning av att man har ångest, att man skäms och att man är ledsen typ.

När vi ändå är inne på temat ångest… jag fick ett brev från min advokat för ett tag sen att jag ska kontakta honom och diskutera angående utredningen om bedrägeri. Det är en annan grej som orsakar många vakna timmar på nätterna. Som vanligt stoppar jag huvudet i sanden och tejpar ihop brevet och gömmer det igen, fast jag kommer ändå ihåg det så det fungerar dåligt. Jag vet att jag borde ta tag i det och jag vet att jag inte kommer att ta tag i det förrän i absolut sista sekunden. Vilket betyder att jag kommer gå runt och må skit över det hela ett bra tag innan jag väl gör det. Advokaten ska väl egentligen vara the good guy, som står på MIN sida i rättegången. Men jag tycker ändå att det är ångest bara att påminnas om hela skiten, är så himla nojjig över hur det ska gå och att jag ska få fängelse och bli av med allt igen. Det skulle suga, särskilt att det var just pga detta som jag blev dömd som jag inte själv kunde påverka att det hände.

Framtiden?

Jag har aldrig direkt planerat för framtiden. Jag är för otålig och impulsiv för att tänka längre fram än vad som händer just nu. Men en stor del av att bygga upp ett fungerande och värdigt liv handlar om att planera för och tänka på framtiden har jag märkt. Så länge jag bara lever för stunden kommer jag inte att komma någonvart, det är bara att inse. Så jag är så illa tvungen att tänka på framtiden, hur mycket det än skrämmer mig. Jag får ångest bara av att skriva ordet framtid… Visst har jag en och annan tanke på vad jag skulle vilja göra i framtiden, tankar på att jobba osv. Men det skrämmer mig att tänka på sånt, så jag skjuter upp det hela tiden och ignorerar alla tankar på framtiden. Det som jag har på gång nu  är ju den här rättegången för grovt bedrägeri och urkundsförfalskning som gör sig påmind då och då fast jag gör mitt bästa för att förtränga det hela. Idag tex så fick jag ett brev från advokaten om att jag ska höra av mig, för att planera för mitt försvar antar jag. Personligen hade jag absolut inte öppnat den typen av brev, men min kära pojkvän såg brevet och tvingade mig att ge honom det och så öppnade han det direkt. Jag vet egentligen att det är bättre att ta tjuren vid hornen och göra såna saker direkt, så slipper man ha ångest över vad det kan stå i brevet hur länge som helst för att man aldrig vågar öppna det. Det är kanske tur att jag har Freddie som tvingar mig ibland. Av erfarenhet vet jag ju att problem har en tendens att bli värre och värre ju längre man undviker att ta tag i dom, och att inte öppna post kan leda till mycket otrevliga överraskningar i längden. (Som den gången jag lät bli posten från kronofogden och vaknade en morgon av att en auktionsförrättare stod i dörren och skulle tvångsförsälja min lägenhet på exekutiv auktion pga en obetald skuld. Jag hade tio minuter på mig att packa och försvinna. Det var inte kul någonstans.)

En framtidsdröm som ändå är ganska stark och som jag verkligen skulle vilja tänka mer på och förverkliga en dag är den om att få hjälpa andra människor i samma situation som jag har varit, kanske jobba ungdommar på ett ungdomshem eller jobba på behandlingshem. Det har jag haft i bakhuvudet under hela min resa i missbruket, och varje gång jag har träffat otrevliga, inkompetenta och oförstående socialarbetare och behandlingspersonal har jag känt en lust att vilja jobba med missbrukare och istället vara en sån som verkligen förstår, som vet hur det är och som själv har gått igenom det ens klienter går igenom. Det är nämligen såna personer som jag själv har fått förtroende för genom åren, och som har hjälpt mig igenom svåra stunder. Nu säger jag inte att man måste ha varit i skiten själv för att kunna göra ett bra jobb inom missbruksvård, men vad jag har upplevt så är det är oftast dom som har egen erfarenhet som verkligen engagerar sig och försöker hjälpa en, och som inte har några fördommar om beronde. En sak är i alla fall helt säker, och det är att när man är patient på en institution eller ett behandlingshem så lyser det oerhört lätt igenom vilka som verkligen brinner för sitt jobb och vill hjälpa en, och vilka som liksom bara ”gör sitt jobb”.

Jag har faktiskt börjat kolla lite på skolor, och funderar lite på att ta steget att söka till socionomlinjen till nästa år. Jag vill ju så gärna använda all skit jag har gått igenom genom åren till att kunna göra i alla fall något positivt av det, och drömmen är att kanske kunna hjälpa, genom att jag verkligen kan förstå, någon i samma situation som jag var. Tyvärr så har jag svårt att släppa tankar som tex att jag är rädd för att det kommer kännas funky att gå den linjen när jag själv tillhör den gruppen som klassen ska lära sig att jobba med. Jag vet också att det ingår en del studiebesök och sånt, och jag har ju varit patient på en hel del (kanske dom flesta till och med) av dom behandlingshem och institutioner som finns här omkring, och det skulle kanske kännas lite skämmigt att komma tillbaka till nåt sånt ställe jag har varit på. Dom lär ju fortfarande se mig som ett neddrogat psykfall typ, inte som någon som dom litar på ska kunna vara till hjälp på stället. Och sen tänker jag på det här med metadonet också, kanske kommer folk att veta om det, om någon känner mig tex så kanske det sprids och så kommer folk att tycka och tänka om den saken och hålla på och fråga en massa grejer och så… Och inte minst undrar man ju om kommer klara av det, skriva uppsatser och prov och diskutera på seminarier och praktisera och allt vad man ska göra, ibland får jag för mig att min hjärna är lite knarkskadad på vissa områden och att jag inte ska klara av utbildningen… Ja, lite så där tänker jag inför att börja på den linjen och därför tvekar jag så smått på att söka, för det är bara den utbildningen jag kan tänka mig som det känns nu. Det jag vill jobba med är precis sånt som man lär sig där och såvitt jag vet finns det ingen annan liknande linje som man kan välja? Så vi får väl se hur det blir med den saken helt enkelt.

Sommarlov!

Jag är inte så duktig på att skriva inlägg allt för ofta som ni märker, det är så sällan jag sitter vid datorn nu på sommaren. Är nästan aldrig hemma utan ute och njuter av vädret, det blir mycket parkhäng och sånt. Bara sitta still på en filt och känna solen i nacken och träffa vänner! Livet är ganska lugnt för tillfället, både behandling och skyddstillsynen är avslutade så jag har bara mottagningens tider att passa. Utöver det är det ledigt för hela slanten!

Att vara drogfri och ha sommarlov känns lite som att vakna upp till ett nytt liv, som om man var liten igen och hade sommarlov. Det är så mycket som jag upptäcker på nytt och prövar på för första gången, eller inte har gjort sen jag var liten, typ bada i havet, gå i affärer och BETALA för det man handlar, äta glass på glassfabriken, gå på zoo, åka till köpenhamn, tivoli, resa utomlans osv osv… Det har verkligen varit en aktiv sommar och jag har hittat på saker i princip varje dag. Eftersom jag har en ganska lång drogfrihet nu så har jag fått lite ledigt från mottagningen också för att åka utomlands och hälsa på familj och vänner.

Så sent som förra sommaren var det otänkbart för mig att motivera mig att hålla mig drogfri så länge att jag fick semester från mottagningen och chans att få medicin för en hel vecka i taget, jag tyckte inte att den ”belöningen” det innebär att få ledigt var värd slitet att vara drogfri ett halvår i sträck… Nu tänker jag helt annorlunda. Det är verkligen inte värt att ta ett återfall och därigenom sabba min drogfrihet och tvingas gå och hämta metadonet på mottagningen varje dag. Då kan man inte ens lämna Malmö för en helg om vill, utan man är fast på mottagnignen. På ett sätt är det lika fängslande som missbruket, man är fast på ett visst ställe för att man behöver ha i sig det kroppen skriker efter varenda dag. En stor skillnad är i och för sig att metadon är gratis och heroin kostar en hel del, så när man har hämtat sin dos på morgonen kan man göra vad man vill sen resten av dagen. Går man på heroin däremot så är dygnets alla timmar en kamp för att få ihop tillräckligt med lovor för att få i sig nästa fix innan man blir sjuk. Men även om livet givetvis är hundra gånger lättare med metadon, så är det ändå mycket värt att då och då få ut medicin för en hel vecka åt gången och kunna åka iväg och se en annan miljö än Malmö. Jag älskar Malmö, det är inte det, men alla behöver miljöombyte ibland och jag märker att jag blir mer och mer stark i drogfriheten ju mer drogfria upplevelser jag får och ju mer fri och obunden jag känner mig!

Boken ja…

Eftersom så många skriver och frågar; Jag har för avsikt att skriva en bok,och har börjat spåna så smått på innehåll, upplägg, tagit kontakt med förlag osv. Och skrivit något kapitel. Men inte mycket mer än så tyvärr. Den här våren har varit så intensiv, med frivårdsprogrammet tre dagar i veckan, och så behandlingen på det. Och så allt annat som hander i livet. (skriver fran utlandskt tangentbord, darav stavningen). Sa jag har lagt det har med boken lite pa is for tillfallet. Men nu i sommar hoppas jag pa att jag kan komma loss och skriva vidare pa den. jag har en tanke om att den ska kunna bli klar detta aret atminstone, men jag vagar inte lova nagot for jag maste ha mtivation och inspiration att skriva for att komma loss och ta tag i det. Sen sa ar det ju den vantande rattegangen ocksa, som skulle kunna satta kappar i hjulet tror inte man far ha laptop i cellen om det nu skulle sluta sa illa (vilket jag verkligen inte hoppas, men tyvarr sa finns den mojligheten). men hur som helst sa lovar jag att den kommer iaf, nogongang.

Kan inte annat än att döpa det här inlägget till ”en bra dag”, för det är precis vad det är idag. Jag befinner mig på en vacker och solig ö i medelhavet (Kreta), sitter i skuggan på hotellbalkongen med laptopen i knät och om jag lyfter blicken tittar jag ut över ett knallblått hav, vita hus med blå dörrar och en massa gröna växter. Det är ungefär trettio grader i skuggan och himlen är knallblå. När jag har skrivit klart detta inlägg ska jag gå bort till poolen och äta lunch och sen kanske doppa mig. Jag är värsta sortens badkruka så efter en vecka här har jag fortfarande inte satt min fot i poolområdet, eller doppat mig i havet som ligger några hundra meter bort. Men idag är sista dagen på en härlig semestervecka och vi har precis lämnat tillbaka hyrbil och MC och är liksom fast på hotellet tills flyget går hem. Vilket är klockan ett i natt, så det blir verkligen en heeeldag på hotellet.

Det har väl knappast undgått någon vid det här laget att jag är en väldigt rastlös person så under veckan som gått har jag och mitt ressällskap varit iväg på utflykter varje dag och därför inte badat i poolen och solat och så att säga slappat. Vi har varit runt på Kreta och besökt alla de större städerna här, varit på det arkelogiska muséet, sett tempelruinen Knossos, vadat över till en liten ö som sägs ha Kretas vackraste stränder, shoppat, besökt marknader, kört MC fort fort fort nästan varje dag (världens skönaste adrenalinkick), ätit gott och kort sagt njutit av livet. Det har varit en helt underbar vecka och det är jag får känslan av att det är så här livet ska vara! Inte för att man kan ha semester hela tiden, men allt det andra. Friheten i att inte vara beroende av någon eller något. Jag fick med mig metadon för hela veckan när vi åkte, så jag måste inte ens gå till mottagningen, lämna urinprov osv. Känner mig så himla fri, och så levande.

Kan inte låta bli att tänka på vilken enorm kontrast det är mot hur det såg ut för drygt två år sedan, innan jag fick metadonet. Så otroligt bunden jag var till saker, först och främst drogen givetvis, men även andra saker, så som att få ihop pengar, att vara på god fot med vissa människor, hålla mig i närheten av respektive undan från vissa platser osv. Då tänkte jag inte på det, men att leva med ett missbruk är verkligen att leva i ett fängelse. Även om det inte finns några fysiska murar omkring en, så skapar man egna murar, psykiska murar. Man styr inte sitt liv själv överhuvudtaget, även om man gärna vill tro det, jag vet själv att jag tänkte på mig själv som en fri och obunden själ, som inte ville rätta mig efter samhällets regler och normer. Ha! Så lagom fri och obunden… Idag däremot, är jag fri på riktigt. Jag kan göra vad jag vill, gå vart jag vill, bestämma själv vad jag vill göra och när och hur jag ska göra det. Inom vissa gränser naturligtvis, allt man gör får ju konsekvenser (har jag äntligen fattat) så inför varje val får man helt enkelt bestämma sig för om man tycker att konsekvenserna av det val man tänker ta är värda konsekvenserna man får. Ett tydligt exempel på det jag försöker säga är den här resan jag är iväg på. För att få lov att vara ledig från metadonmottagningen och få med sig medicin för en hel vecka måste man lämna rena urinprover under en längre tid i sträck (sex månader tror jag det är). För ett år sedan tyckte jag inte att det verkade vara värt jobbet att vara drogfri så länge bara för att få åka på nån resa, eller ha semester. Men ju längre tiden går och ju mer stabil och säker jag blir i mig själv, desto mer viktigt och värdefullt känns det att få åka iväg på en resa och få uppleva den frihet som det innebär att vara ledig från mottagningen i en vecka. Jag har fortfarande drogsug, ganska ofta till och med, men jag känner mer och mer att jag kan stå emot dom, därför att jag vill kunna åka på semester. Konekvenserna av att ta ett återfall börjar helt enkelt bli för stora nu för att det ska vara värt att ta. Desto längre drogfri tid jag har haft, desto mindre värt det känns att bryta min drogfrihet för ett återfall.

När jag läser dom här sista meningarna känns det knappt som att det är JAG som har skrivit det här. Jag trodde aldrig att jag skulle klara att hålla mig så länge, frivilligt dessutom. Samtidigt känner jag mig glad och stolt över att jag har kommit till den punkten i tillfrisknandet att jag inte längre vill knarka. I början håller man sig i ärlighetens namn drogfri mest för att man måste, för att ens anhöriga ställer krav, för att man hamnar på behandligshem, i fängelse, för att kroppen säger ifrån, för att man inte orkar mer osv. Och jag har alltid fått höra av dom som har längre drogfrihet än mig att man kommer till en punkt då man inte VILL knarka mer, även om man skulle kunna, men inte riktigt trott på dom. Heroin är ju så skönt att ta, det kan ingen förneka, så om man nu skulle kunna ta det utan konsekvenser, varför skulle man då inte göra det?, har jag alltid tänkt. Tills nu. Nu förstår jag varför man kan ”inte vilja ta fast man kan”. Jag inser hur mycket annat, som är så mycket viktigare, det finns i livet. Och som går före drogerna.

Så, idag är det helt enkelt en bra dag på många sätt, bland annat för att jag ärligt kan säga att idag skulle jag inte vilja ta heroin, inte ens om jag ”kom undan” med det!

Idag är det två år sedan jag började på metadonbehandling. Det känns både som att det har gått fort och som att det har gått evigheter sen jag var aktiv missbrukare. Det var rätt så segt i början men sista tiden har gått snabbare. Jag tänkte imorse på hur oerhört stor skillnad det är på mitt liv så som det såg ut då och hur det ser ut nu. Då hade jag inget boende, levde bara för dagen, var helt utslagen och risig och mådde allmänt sämst. Varje morgon när jag vaknade var jag besviken över att vakna och behöva genomlida ännu en dag. Jag vaknade alltid av att jag mådde skit, var abstinent och jävlig. och med vetskapen om att det enda som betydde något var att få ihop ännu en tusenlapp, undvika att åka fast och scora heroinet. Eftersom jag aldrig tänkte på morgondagen hade jag i princip aldrig något heroin sparat mer än till morgonfixen. Utan den blir man nämligen väldigt handikappad och har svårt att kunna göra något överhuvudtaget för att få ihop pengar den dagen. Så det första jag gjorde var att ta den, sen hade jag åtta timmar ungefär på mig att fixa pengar till nästa fix. Alltid samma press att veta att jag blir jättesjuk om jag inte lyckas få ihop pengar. Och alltid samma rädsla för att bli gripen och anhållen och behöva bli dålig i häktet. Nu för tiden vaknar jag av att jag är utvilad, i min egen säng. och det första jag gör är att äta frukost. Skillnaden är som dag och natt.

Det är så sjukt, hur hemskt och miserabelt det än är att vara så beroende av en drog som man blir av heroin, så kan man ändå ibland få sug och längta tillbaka till den tiden när man knarkade. jag kan se filmer eller tv-program med narkomaner och bli sugen på att ta. Normalt vore väll att bli avskräckt, för man ser ju verkligen vilken fucking misär det är… men ändå blir man sugen på att ta heroin. Det är liksom som att man inte ser hur det ser ut utifrån utan det enda man ser är hur bra man mår när man väl har heroinet i sin kropp. Man blir så fokuserad på att få uppleva den kicken igen och igen att man fullständigt skiter i hur ens liv rasar ihop omkring en. Man kan vara nöjd med att bo i en kartong på gatan, bara man får sin drog i sig. Så starkt är beroendet. Plus att man blir så avtrubbad när man väl är påtänd att man då inte längre bryr sig om allt sånt som man brydde sig om innan.

Även om min väg verkligen inte har varit spikrak så är det numera ganska uppenbart att behandlingen ändå är lyckad och har hjälpt. Det är ingen mirakelkur på det sättet som jag trodde innan jag fick metadon, men långsamt så blir det mesta i livet bättre och bättre. Man blir kapabel till att bry sig om att upprätthålla och inleda relationer med människor, vara social mot folk och fälja sociala koder. Och man kan sköta ett boende, sysselsättning osv, vilket man omöjligt kan som aktiv. Den största skillnaden mot före metadonet är nog att jag har ett boende nu, och det hade jag som sagt inte då. När jag började på mottagnignen bodde jag på härbärge, bland andra pundare och hereoinister. Det är inte precis den bästa miljön om man ska hålla sig drogfri så jag är sjukt tacksam över att jag fick min lägehnet och att jag har den kvar. och jag är tacksam väldigt över att jag har börjat få tillbaka kontakten med min familj också. Och över att jag har en pojkvän som jag älskar och som står ut med mig :). Och inte minst över att få vara frisk och slippa abstinens, varje dag. När jag tänker på allt jag har nu som jag inte hade innan så känns småsaker som viktuppgång och liknande som ingenting. I jämförelse är det småproblem, och inte värt att hänga upp sig på. Jag har fått ett liv idag som är värt att leva, jämfört med att bara existera så som jag gjorde i missbruket.

För ett par veckor sedan var jag på semester på Malta. Det var härligt och  fint på många sätt och vis. Inte minst för att vädret var så bra och man kunde gå runt i shorts och linne och tom bli brun! Innan jag åkte köpta jag en digitalkamera. Jag har taktiakt undvikit alla former av foto i åratal då jag inte har varit något vidare bra foto-objekt… Men nu skulle det fotas igen för jag ville ju dokumentera resan och visa alla därhemma hur fint det var på Malta. Det skulle jag inte ha gjort. För i veckan tittade jag på bilderna och oh my god! Är tjockisen på bilderna verkligen jag??? Vad i helvete har hänt???

Jag har alltid varit en smalis. Ibland mer åt det smal/normal-viktiga hållet och ibland snarare mot det för smal/undernärd-viktiga hållet. Men jag har aldrig vägt mer än 50 kg förut, och som minst varit nere i skrämmande låga under 40 kg. När jag var som risigast vägde jag 36 kg. Ungefär då fick jag metadonbehandling. tack och lov, för enbart vikten var nära att ta kål på mig. Och sen ett allmänt destruktivt leverne och hårt missbruk av heroin och diverse andra substanser på det. Det hade kunnat sluta illa. Men nu fick jag alltdå tillslut ”rätt hjälp”, eller hjälp  som har fungerat i alla fall (vad som är rätt hjälp är ju som bekant olika för olika personer).

Hur som helst, jag har alltid tyckt att det är finare att vara lite större, och ha lite kvinnliga former. Kanske för att jag inte själv har haft det. I alla fall, jag blev mycket glad när jag märkte att jag började gå upp i vikt, och snabbt gick det också. Efter några månader var jag uppe i 50 kg och ganska nöjd. Men jag la gärna på mig ännu mer och fullkomligt vräkte i mig mat och glass (det var sommar så glass blev min största craving). Fortsatte upp till 55 kg, började närma mig 60 kg… Växte ur min XS-garderob och köpte en helt ny i storlek Medium. Tänkte väl att jag var nöjd där men fattade inte att mitt kaloriintag var way off det normala för kvinnor i min storlek och ålder. Fortsatte därför som innan och ägnade inte en tanke på att jag fortsatte att växa. och växa. Tills nu när jag provade förra årets sommarkläder, och insåg att precis allt var för smått. Köpa nytt igen, har aldrig varit så uppdaterad på modet som nu… När till och med Large sitter som ett korvskinn, ja då borde man kanske reagera!? men nej, jag tänkte väl bara att jag var lite kurvig och hade fått former typ. Tex bröstens uppgång från A till B-kupa var jag sååå tacksam över, och jag blev väl lite blind av att jag alltid har varit en smal person och kunde inte tänka på mig själv som tjock.

Tills jag såg semesterbilderna nu då… För då insåg jag att herregud vad jag har gått upp mycket i vikt! Jag blev så illa tvungen att ställa mig på vågen och trodde inte mina ögon när den stannade på nära 80 kg… Alltså, detta är inte bra. Från 36 till 78 kg på 1½ år. Jag ser ut som en köttbulle i huvudet! Redan för något halvår sen funderade jag över vikten, men inte så seriöst att jag tog i det. Nu måste jag nog göra det. Pratade lite med folk som kan och även om man bortser helt från det estetiska så är det väldigt dåligt för kroppen att gå upp så mycket i vikt så snabbt. Det är inte några kilon det handlar om precis… utan över 40 kg! Jag har mer än dubblat min kroppsvikt på mindre än två år. Bara sen förra sommaren har jag gått upp 20 kg… Det sliter rätt hårt på leder, hjärta, skelett och sånt fick jag veta, och det skrämde mig. Rent utseendemässigt stör det mig inte i närheten lika mycket som ur hälsosynpunkt. Jag har redan så kass hälsa att jag måste tänka på den lite extra. Metadonet i sig påfrestar hjärtat, och hepatit C påfrestar tex levern, och missbruket har slitit hårt på dom flesta organen. jag behöver inte övervikt, slitna leder och igenkalkade blodkärl också på det. Så jag inser att jag måste ta tag i det här med vikten nu.

Jag kan inte så mycket om viktnedgång, men jag fattar så mycket som att man ska äta nyttigt och röra sig. Fördelen, om man nu kan se det så?, med min viktökning är att jag ätit så dåligt och så mycket att det inte är särskilt svårt att äta nyttigare. Jag har tänkt att börja med att helt enkelt lägga ner socker, läsk, bullar, glass, skräpmat osv i veckorna. Återgå till lördagsgodis och kostcikeln typ. Hoppas på att det räcker och gör det inte det prövar jag någon slags diet. Jag var ju väldigt underviktig till att börja med så jag räknar knappast med att gå ner alla kilona igen, men 20 av dom kanske, ner till 60 i alla fall. Då har jag ett normalviktigt BMI och det känns som ett realistiskt mål. Jag vill absolut inte bli mager, utan bara sund och normalviktig. Får se hur det går nu, tycker jag har kämpat så mycket i mitt liv redan men än är det tydligen inte slut på prövningarna. Suck…

Jag kan inte låta bli att undra om det är metadonet som har gjort det eller om det bara beror på dåliga matvanor. Viktökning är ju en biverkning av metadon, men såhär stor viktökning, det låter nästan otroligt att metadonet ensamt skulle kunna orsaka det… Hoppas nu bara inte att metadonet på nåt sätt gör det svårt, eller rent av omöjligt, att gå ner i vikt igen.

Som dom flesta andra svenskar har jag såklart en facebook sida. men jag har inte varit inne på den på något år nu, kanske ännu längre. Förra gången jag loggade in och kollade runt på alla man gick i samma klass som och liknande så fick jag sån sjuk ångest. Missförstå inte mig, jag missunnar inte mina vänner att lyckas i livet, få barn, jobb, hitta kärleken, gifta sig, bli befordrade på jobb, köpa hus, bygga hus, resa utomlands osv osv.. Det är jättekul. För dom. Det är bara det att jag inte kan låta bli att jämföra mig med allas lyckade liv, och få ångest över mitt eget liv… Vad ska skriva i mina status-uppdateringar liksom, att jag varit drogfri ett halvår nu? Ja det är ju egentligen en bra sak så sett, men det är liksom en självklarhet för normala människor. Jag står ungefär på samma plats nu som när jag gick ut nian… inget jobb, inga barn, absolut inget hus och ungefär noll möjlighet på arbetsmarknaden… och ett helvetesberoende att fightas mot. Inte lika flashigt som mina vänner med andra ord. Därför undviker jag facebook för tillfället då jag bara mår dåligt av det.

Är det bara jag eller skapar sociala forum som facebook och twitter en press på att lyckas, att var ”lyckad” och gå framåt i livet??? Det är ju sällan man ser folk skriva om jobbiga saker som missbruk, sjukdommar, ensamhet, barnlöshet… ja allt som är en del av livets lite mörkare sida. Jag är absolut ingen avundsjuk person, utan tvärtom glad och stolt över dom i min omgivning som det går bra för. Jag önskar absolut INGEN att gå igenom mycket av det jag har varit med om… Men jag har som många i dag lätt att få ångest över mina egna misslyckanden i livet. Och har man en dålig dag, som idag tex då jag har fått punktering på bilen och ett negativt besked om en sak, jag då känns livet lite extra sopigt om man jämför sig med andra. Man ska inte jämföra sig med andra, utan med sig själv och se till sina egna förutsättnignar heter det, men hur jävla lätt är det att tänka så alltid???

Long time, no see…

Nu är det evigheter sen jag skrev, eller var inne på bloggen, jag vet det. Det har varit delvis avsiktligt då jag är tveksam till att fortsätta med den. Bloggen alltså. Å ena sidan så tycker jag att var och en har rätt att kunna vara sanningsenlig om sitt liv, hur man än lever. Man ska inte behöva censurera sig själv för att pleasa andra. Å andra sidan är det sjukt jobbigt att i princip alla som känner mig vet om att jag har den här bloggen och går in här och kontrollerar mig. Om jag tex skulle skriva om ett återfall, eller något annat känsligt, så vet mottagningen, soc, min familj, vänner etc om det direkt och jag får ett mindre helvete att ”förklara mig”. Och jag vill inte ha en blogg där jag ger en falsk bild av hur det är att komma tillbaka till ett normalt liv efter att ha varit heroinist, och ge en bild av att allt alltid är frid och fröjd och att det alltid går framåt och jag sköter mig prickfritt. Så det är ett lite svårt läge där!?!

Hur som helst, här kommer en uppdatering i alla fall. Sitter på Arlanda och väntar på att byta flyg och åka sista biten hem till Malmö. Har varit utomlands och hälsat på en vän som emigrerat från Sverige. Helt underbart att komma bort ett tag och få sol och värme. Innan har jag knappt brytt sig om sånt som väder och huruvida det är soligt ute, men nu märkte jag hur skönt det är att kunna sola, bada i havet och bli brun. Kul att se ut som en pepparkaka i anisktet till skillnad från min normala ansiktsfärg som mer går åt likvit :).

Det här med att jag har varit bortrest är faktiskt ganska grymt, jag tänker på det faktum att jag överhuvudtaget fick lov att åka, vara ledig från metadonprogrammet och ta med mig doser genom tullen för den tid jag var borta. Kravet för att få ledigt är nämligen sex månaders rena urinprover…, och att jag reser utomlands betyder alltså att de senaste månaderna har varit bra i den mening att jag har skött mig. I princip i alla fall. Nåt enstaka positivt prov hade jag om jag ska vara ärlig, men näst intill prickfritt har jag skött mig ända sen nyåret. Det är galet egentligen, eller rent av ett mirakel egentligen. Att Jag (i princip) inte har knarkat på ett halvt år! Hur lång tid är inte det!!! För mig, som inte tänkte längre än max några dagar framåt är det nära på en hel livstid. Sån skillnad det är i livet nu jämfört med i missbruket… Det går inte att förstå riktigt. Alla problem jag har idag är egentligen ingenting jämfört med hur det var… Ingenstans att sova, stressen och jagandet efter pengar för att få tag på nästa fix, skräcken över att bli abstinent, åka fast, hamna på avgiftning, soc, snuten osv osv. Ångest över den jag var varje timme, varje dag… näe fy fan, det livet känns himla avlägset nu när jag sitter här med en cheesecake och iste och väntar på flyget. Numera kan jag se mig själv i spegeln utan att se en våldnad som hålögt stirrar tillbaka… och jag är så sjukt tacksam över vilken riktning mitt liv har tagit! High five på den!

Förutom att vara ute på resa så har jag även gjort en massa annat under våren, så den har varit helt okej. Jag avslutade min skyddstillsyn i mars så nu är jag en fri kvinna utan förpliktelser på frivården! Det var ett tag sen om man säger så… Ingen övervakare längre, det känns rätt fett måste jag säga! Eller ja… Fram tills nästa rättegång i alla fall… det är det mörkaste molnet på himlen för tillfället. Att jag är under utredning för grovt bedrägeri och urkundsförfalskning. Vilket normalt i princip alltid ger fängelse vid fällande dom. Men jag försöker att tänka positivt. Och dessutom har dom väl semester och sånt på tingsrätten under sommaren, så det blir kanske ingen rättegång förrän i höst i alla fall!?! Så jag har åtminstone en lång härlig sommar framför mig innan jag behöver börja oroa mig och få ångest över den där soppan. Men förutom den detaljen, så är det bara bra. Ha ha.

Jag men just det, det måste jag ju berätta. Freddie har varit duktig och skrivit högskoleprovet! Jag trodde aldrig att han verkligen skulle göra det, för han förbredde sig liksom ingenting innan, och en kvart före provet började yrade han fortfarande runt hemma och letade efter en linjal som man tydligen behövde till mattedelen för att kunna genomföra den delen av provet (han hittade ingen linjal men väl ett måttband, vilket gick lika bra). Men han kom faktiskt iväg, och hann dit och gjorde provet. Och det gick bra också, tillräckligt bra för att han ska komma in på socionomlinjen. Vi tänkte nämligen börja plugga snart, till socionomer, och jag har redan kommit in så Freddie behövde ha nåt att söka på han också eftersom hans gymnasiebetyg inte precis är så strålande bra. Dock så insåg vi att han inte hade grundläggande behörighet att söka eftersom han saknade matte B (som man av någon outgrundlig anledning måste ha läst för att få komma in), så han kunde ändå inte söka till hösten. Och då vill inte jag heller börja i höst, för jag vill gå samma termin som honom. Han får väl fixa den där matten i höst och så börjar vi till våren istället. Känns grymt bra att ha lite planer inför framtiden hur som helst. Inte bara gå och driva. Behandlingen som vi båda går i slutar dessutom nu i juni så där efter har vi inget måste-göra längre. Kanske att man skulle bo utomlands några månader, under hösten i alla fall, och komma bort från malmö och allt som malmö innebär. Malmö är en fin stad, det är inte det. Det är bara det att vi har missbrukat där så mycket och allt från boende till folket i omgivningen är liksom förknippat med heroin på ett eller annat sätt. Men det var bara en tanke, vi får se hur det blir.

Ska försöka skriva lite oftare nu i fortsättnignen. Ska ta mig en funderare på hur ärligt jag kab skriva utan att få problem, men visst, skriva lite allmänna inlägg kan jag ju alltid göra.

PIKT-test och vänner!

Det börjar faktiskt kännas bättre nu igen efter min lilla svacka förra veckan. Det hade nog mycket samband med årsdagen för Marcus död, att det rörde upp mycket minnen och jobbiga känslor i mig. Det är ju så förbannat orättvist, att just han skulle dö. När det finns så många idioter som knarkar hela livet och klarar sig, och så skulle Marcus bara få bli 23 år. Dessutom var det hans födelsedag också bara några dagar före dödsdagen, så jag tänkte mycket på allt som hände kring dom dagarna.

Men idag så känns det som sagt bättre med humöret. Jag har inte lika djupa svackor nu längre tack vare lyrican heller, utan kommer igenom ångest och sånt mycket snabbare än jag gjorde förr. I förmiddags träffade jag en tjejkompis som mötte mig på mottagningen och hängde med hem och drack kaffe. Jag har supergott kaffe hemma ska ni veta, jag har nämligen fått en kaffemaskin i present, en Nespresso. Man trycker in en liten kapsel i maskiner, trycker på en grön knapp och några sekunder senare har man en kopp kaffe a la Espressohouskaffe framför sig. I alla fall, vi sörplade kaffe, rökte massa cigg och snackade skit. Nice förmiddag med andra ord. freddie var hemma också och när min kompis drog så var det dags för oss att gå till behandlingen.

Vi gjorde PIKT-testet idag, PIKT står för Personlig Inventering av Kriminella Tankemönster och är ett frågetest som man fyller i med typ 100 frågor om kriminalitet och hur man skulle tänka och agera i vissa situationer. Sedan fick man en kurva och en analys utifrån detta av hur man tänker kring ett antal olika kriminella tankemönster. Det var skrämmande hur exakt det där testet blev, alltså hur korrekt analysen blev. Minns inte allt som stod i min analys men bla så var det att jag skyllde mycket av mina misstag och misslyckanden på omständigheter, myndigheter etc. Och det stämmer nog om jag ska vara ärlig. Sen så kom det fram att jag har svårt att fullfölja saker, att jag tänder till lätt på småsaker, kontrollerar ilska och impulser dåligt, skjuter upp saker till nästa dag, har svårt att se sambandet mellan mina handlingar och konsekvenser osv. Det var skrämmande träffsäkert iaf.

Efter behandlingen var vi och käkade på min favoritrestaurang, FRIDAY´s. Åt spareribs, en favorit! Nu ska några kompisar till oss strax komma hit och hänga här ikväll så det ska bli nice! Jag är ju rätt så översocial och mår bra av att alltid ha folk omkring mig, så jag mår bra av att ha vänner här. Drogfria vänner alltså! Ska försöka skriva snart igen, och inte vänta en hel månad till nästa uppdatering. Hare bra alla som läser!

Jag fick en kommentar om att det var barnsligt av mig att skriva att polisens närvaro var på något sätt negativ. och det vill jag gärna utveckla lite…

Det finns otroligt mycket poliser på gatorna här i Malmö just nu. (Malmöpolisen har fått fria händer att använda hur mycket resurser som helst pga alla skjutningar som varit här på sistone). Det jag skrev angående detta var att polisens existens är på både gott och ont. Givetvis inser jag att polisen existerar för att dom behövs, för att någon måste hålla koll på brottsligheten och på brottslingar. MEN, tyvärr så finns det också en grupp poliser som inte patrullerar gatorna främst av den anledningen utan istället utövar sin makt på helt felaktiga sätt! Jag tänker på sådant som övervåld, gripanden helt utan grunder, rena trakasserier, ogrundande omhändertaganden etc. Absolut inte alla, men ändå allt för många, poliser fokuserar INTE på det dom bör fokusera på, utan ägnar sig åt att göra livet surt för ”tredje klassens medborgare” (pundare, uteliggare, fyllon och andra som helt enkelt är drägg i deras ögon).

På detta har jag hur många exempel som helst. Inte minst från en grupp poliser som kallas för GLG (Gatulangningsgruppen). Varje dag så ser och hör man om gripanden, ”lobbningar” och övervåld som absolut inte är berättigade på något sätt. Personer som blir slagna eller kränkta verbalt bara för att polisen anser att dom är drägg och samhällsparasiter. Folk som blir lobbade utan att dom har en endaste promille i blodet. Snattare som blir misshandlade av väktare och polis. Folk som blivit illa hundbitna efter att polisen bussat hundar på dom, utan att det har funnits anledning. Det finns hur många exempel som helst på mer eller mindre allvarliga trakasserier som poliser ägnar sig åt istället för att hålla på med sånt som dom ska hålla på med.

Jag har personligen blivit misshandlad vid ett flertal tillfällen, en gång så illa att jag bröt fyra revben och fick hjärnskakning, medtagen till polisstationen utan att jag var gripen för något brott eller för att det fanns någon annan anledning, jag har blivit inplockad i en polisbil och ivägkörd flera kilometer från stan, uthållen genom ett fönster samtidigt som jag fick höra att om polisen som höll ut mig själv fick bestämma så skulle han släppa för ingen skulle sakna ett drägg som mig, osv osv, och alla dessa incidenter ENBART på grund av att jag är ett ”pundardrägg, en jävla horsarbrud, en samhällsparasit” och allt vad dom kallar en.

Sen måste jag kanske påpeka att jag givetvis har haft med polisen att göra, ett antal gånger, då det varit helt berättigat för polisen att gripa mig, att göra motstånd och bruka våld mot mig för att jag var våldsam själv osv, det är inte dom gångerna jag har invändningar emot. Självklart måste polisen få finnas, och givetvis har dom ett jobb att göra, men när man inte har gjort sig skyldig till annat än att man existerar, och är ett s.k. drägg i deras ögon, ja DÅ förtjänar man faktiskt inte att bli slagen, utkört utanför stan, lobbad och inlåst i arresten, ligga i en skitig fyllecell i åtta timmar osv.

I princip alla som levt ”utanför normen i samhället”, med missbruk och/eller hemlöshet i bagaget kan vittna om att somliga poliser inte borde få vara poliser, och att för mycket resurser läggs på rena trakasserier och personliga vendettor. Även om man nu ser ner på folk som missbrukar eller är hemlösa, bör man vara proffitionell nog att inte låta sådana personliga åsikter påverka ens arbete som polis.

En annan åtgärd som missbrukas kraftigt är dom s.k lobbningarna, lobbad = omhändertagen enligt lagen om berusade personer, en lag som egentligen ska användas för att omhänderta personer som pga berusning är stökiga och/eller en fara för sig själva eller allmänheten, men som istället används till lite allt möjligt, som ett svepskäl för polisen att plocka in folk ett par timmar och skratta åt dom när man dom blir abstinenta). Det är bara nu häromdagen sedan jag såg en kille på gatan som blev lobbad av snuten när han i själva verket hade ett EP-anfall, och sådana lobbningar är tyvärr ingen ovanlighet. Och det känns ju inte heller som bra polisarbete. Jag vet inte varför vissa poliser är sådana idioter, och ser på tex narkomaner som djur som man kan kränka och behandla hur fan man vill!

Sådär, det blev visst en längre utläggning än jag trodde. Sammanfattningsvis så upprepar jag det jag skrev i början av inlägget, polisens intensiva närvaro på gatorna i Malmö för tillfället är på både gott och ont!

Marcus årsdag

Jag har känt mig väldigt nere den senaste veckan. Inte orkat mer än att ligga i soffan och glo på filmer. Det beror mycket på att det för några dagar sedan var exakt två år sedan Marcus dog… och det gör mig alltid lite låg. Usch, jag tänker jättemycket på honom nu och det känns som att hela februari månad litegrann är ”hans” månad. Jag tänker på vad jag gjorde för ett år sedan, två år sedan, tre, fyra osv. Hur vi hade det ett år innan han dog, två år innan…, vad jag hade kunnat göra annorlunda och liknande meningslösa tankar. Var ganska orkeslös just på årsdagen i år, men jag ska åka till graven någon dag nu snart och sätta lite ljus och blommor. Jag tände ljus hemma i alla fall den 27:e. Sänder även en tanke till hans flickvän, som dog samtidigt som Marcus.

Hinner inte skriva mer nu, ska iväg till behandlingen som börjar om typ tre minuter så är redan sen (som vanligt). Frivårdskursen är slut nu, det var sista gången förra veckan, men behandlingen fortsätter hela terminen ut så jag är fortsatt uppbokad på dagarna. Det är bra faktiskt, för det är det som gör att jag kommer upp vissa dagar och inte fastnar i negativa tankar och ångest.

Asså vart ska det sluta? Ärligt talat så tror jag att det sker ungefär lika många dödsskjutningar här i området där jag bor som i en random krigshärjad by i full strid. Bara under den senaste veckan har fyra peroner blivit skjutna varav minst två kilade vidare. Nästan varje dag sedan julafton har det varit skottlossning någonstans inom en radie av låt säga en kvadratkilometer. Det första dödsfallet under senare tid kallas för kafémordet i pressen, och inträffade på ett kafé bara ett par gator från mitt hem. Nu har kaféet precis bytt ägare men de gamla ägarna är vänner till mig och det har tom varit tal om att jag skulle börja jobba där… Tur att man inte gjorde det kanske… Sen har det varit skjutningar på en privat fest, där någon dog av  ett skott i magen. Och ett par skjtningar på öppen gata.

Än så länge har åtminstone ingen civil kommit till skada, mirakulöst nog. Men det är givetvis bara en tidsfråga innan det händer om nu trenden att skjuta varandra så fort man har lite meningsskiljaktigheter ska fortsätta. Eller förresten, en civil har ju faktiskt kommit till skada, ja till och med avlidit. Nämligen hantverkaren som sköts ihjäl på kafét. Ryktet går att meningen egentligen var att skjuta den nya ägaren, Lamin, som skulle befinna sig i lokalen tillsammans med ett par hantverkare. Men Lamin hade sånt flyt att han var iväg och köpte färg just precis när hans mördare kom in i lokalen. Sen vet väl ingen mer än dom som var där exakt vad som gick snett, men vad man helt säkert vet är i alla fall att en hantverkare i sextioårsåldern avled av ett skott i huvudet. Så jävla onödigt.

Trots alla skjutningar känner jag mig inte rädd för att röra mig ute där jag bor, vilket råkar vara just precis i dom kvarter där alla dom här skjutningarna har ägt rum. Det som gör att jag inte oroar mig är mycket det här att alla dom som har blivit skjutna är personer som är ”kända hos polisen sedan tidigare” och som så att säga själva är med i leken. Inte för att man automatiskt förtjänar ett skott i pannan bara för att man är kriminell eller känd av polisen, men det känns ändå på något sätt bättre att det ligger en konflikt av något slag bakom skjutningarna än att det är någon galen dåre som går runt och helt random skjuter folk i huvudet!

Gott nytt år då!

Då var det ett nytt år nu då. 2012. Jag har inte avgett några direkta nyårslöften, men jag har en förhoppning om att året 2012 ska bli ett bättre år än 2011. Att saker och ting ska ordna upp sig och att livet allmänt ska gå i rätt riktning. Jag skulle ju kunna säga att jag lovar att vara drogfri, att börja träna och sluta röka och allt möjligt annat, men det känns så meningslöst eftersom jag vet att jag antagligen inte kommer att kunna hålla något av det. Därför känns det bättre att lova att försöka att göra det kommande året så bra som möjligt!

Innan jul och nyår kändes som att jag isolerade mig ett tag, mest var hemma och skrev inte heller några inlägg. Jag hade liksom ingen energi att ta tag i någonting, och mycket ångest. Vissa dagar försökte jag helt enkelt att sova bort. Så fort jag vaknade till så kom ångesten som ett tryck över bröstet och jag visste inte om jag skulle gråta eller få ett utbrott, om jag var arg eller orolig. Det var bara ett virrvarr av allmän vidrig ångest. Jag var ju ganska orolig inför julen och allt den för med sig vad gäller firande, umgänge med familjen och köphysterin av julklappar. Så möjligen var det den oron som gnagde och malde och gjorde att sllt kändes rätt så meningslöst. Vad var jag så himla orolig över egentligen då? Ja det vet jag jag inte ens riktigt. Men några saker var väl att det skulle bli för mycket fylla, bråk och känsla av att inte leva upp till krav och förväntningar. Julen ska ju vara så himla perfekt, alla ska vara glada och ha det mysigt och skratta ihop. Och så ser ju inte verkligheten alltid ut. Då kan jag känna ångest över att inte leva upp till andras förväntningar på mig. Det är lite speciellt med juen för mig också eftersom jag har haft så många misslyckade jular (varit på behandling över jul, legat på sjukhs, inte kunnat fira med min familj, tagit överdos under julen, dumpad av pojkvännen dagen innan julafton osv). Därför känner jag en extra oro inför julen, att något ska gå fel i sista sekunden liksom. Det har nämligen hänt mer än en gång att jag har planerat att fira jul med min familj och sett fram emot det, men så kommer något i vägen och förstör planerna. Och så har jag förstört ytterligare en jul inte bara för mig själv utan för mina föräldrar och syskon också. Det kan ju inte vara så kul att ens barn åker in på sjukhus pga överdos, hamnar på behandlingshem, måste köras till avgiftning etc just när man ska fira jul. Jag skäms så jävla mycket för det där nu såhär i efterhand, och ovanpå det så har jag ångest över att det ska hända igen, och att jag ska förstöra ytterligare en jul.

Men den här julen hände ingenting som inte skulle hända! Puhhh. Det var en superfin jul och julafton med pojkvännen och min familj och syskon var över fönväntan trevlig! Vi friade ganska klassiskt, med Kalle Anka, tomte, julklappar och julbord. Vi spalade även den så kallade  julklappsleken, vilket var första gången för mig (Julklappsleken går ut på att alla har köpt några småsaker var och slagit in i paket, som man lägger i en stor hög i mitten. Sen slår man med en tärning laget runt och får man då en etta eller en sexa så får man ta ett paket. Man kör så många rundor man hinner under den tid man bestämmer att man ska spela. När högen med paket är slut tar man istället paket av varandra). Det var riktigt roligt att spela spel med familjen och umgås allihopa. Alla var glada och på bra humör och det blev helt enkelt en toppen julafton. Det känns väldigt väldigt bra att ha den här julen som minne nu, så nästa gång man tänker på julen så har man en bra bild av julafton i huvudet!

Likaså nyårsafton blev lyckat, för en gångs skull. Inte heller nyårsafton har alltid varit en så lyckad högtid för min del bakåt i tiden. Men det här nyåret blev super! Jag firade med Freddie återigen och några till. Käkade hummer, oxfilé och någon himmelsk efterrätt med vit choklad och varma frukter. Sen drog vi ner till stan och kollade på Malmö Stads nyårs-fyrverkeri. Och my god vad bra det var! Jag var imponerad, helt klart. Och då har jag ändå sett ett och annat fyrverkeri både i Sverige och Utomlands. Det här fyrverkeriet var utan tvekan bland dom bästa, så det var kul att få se det! Hela kvällen hade jag en känsla av lugn i kroppen, det kändes så jävla bra att fira sådär ordningssamt och ”vuxet”. Inget annat sinnesförändrande än lite vin till köttet och skumpa att skåla i. Det är mååånga år sedan jag var drogfri på nyår sist… Nyårsdagen brukar jag normalt beskriva som att det är en röd dag pga kollektiv bakfylla hos svenska folket. Ingen orkar jobba och allt är stängt. Nu brukar jag ju knappast bry mig om att allt är stängt eftersom även jag brukade ligga utslagen årets första dag. Men inte i år! I år inledde jag istället det nya året med att gå upp tidigt och medan jag åt frukost konstatera ödeläggelsen på gatorna efter alla smällare och kvartersbomber som ligger utspridda i delar sedan nattens kalas. Även det kändes väldigt bra inför nästa år, nu kan jag nämligen ärligt säga att förra året, då var det en bra jul och ett trvligt nyårsfirande. i och för sig måste jag ju medge att nyår förra året var rätt så trevlig ändå, för det var då jag och Freddie träffades :). Eller träffades och träffades, vi kände ju varandra sedan innan så det var ju inte första gången vi sågs precis, men det var första gången det uppstod tycke mellan oss så att säga…

Så nu är då jul och nyår över, och ett nytt år har börjat. Skönt att allt firande och julklappar och sånt är avklarat för den här gången, men samtidigt lite sorgligt att det är över. Det känns inte helt okej att plocka ner min fina gran och alla små tomtar och ljusstakar och allt vad det nu är, nu när jag har julpyntat för en gångs skull :(. Det är nästan så att jag vill låta granen stå kvar till nästa år, så mysigt tycker jag det är med en gran som lyser upp mitt mörka vardagsrum (som är extra mörkt därför att lampan är sönder och absolut ingen jag känner når upp att byta den). Hur som helst, det blev en väldigt bra jul utan ångest, och med härligt fina minnen!

Ho ho, fucking ho…

Jaha, då är det snart jul. Igen. Så sjukt fort detta året har gått, det känns verkligen inte länge sen det var jul sist… Dock så känns den här julen betydligt bättre än den förra på många sätt. För att inte tala om julen innan det, eller den dessför innan. Jag har haft en tendens att alltid ha lyckats pricka in att vara på behandling, ligga på sjukhus etc. just över juen. Så förra året var första gången jag var fri på flera år. Så det känns skönt det här året, att jag är fri och ute och kan fira hur jag vill.

Jag tycker julen är så jävla känsloladdad… Först och främst är det alla barndomsminnen man har ifrån julen som poppar upp och drar med sig känslor. Sen är det alla jular som jag har spenderat på sjukhus eller behandlingshem som är känsloladdat. Det känns både bra och dåligt att va på behandling under julen. Bra för att man slipper all julhets och all stress inför julen, och man kan lägga åt sidan det här att man ska va sååå glad och lycklig och problemfri under julen, den illusionen är det liksom ingen idé att ens tänka på eftersom man är på ett behandlingshem av en anledning. Sen samtidigt så är det dåligt på så sätt att man har sån jävla ångest över att man har ”förstört” ytterligare en jul för sin familj, att dom ska behöva vara lessna över att man inte är med på julafton och att man är där man är.

Jag har aldrig varit bra på att hantera känslor. Det är mycket därför jag har använt droger, för att döva och hantera känslor som jag har tyckt är obehagliga. Eftersom julen är så känsloladdad så har det alltid varit en jobbig period för mig. Ett par jular har jag tyvärr tagit överdos och ett år var jag tom på sjukhus från dagen innan julafton fram till nyårsafton. God jul liksom… Jag vet egentligen inte vad det är med julen som gör att alla känslor stormar? Kanske är det den här bilden av att julen ska vara så idyllisk och underbar, och att allt ska vara så perfekt. Och så får man ångest över att det inte ser ut så i ens liv. Jag vet som sagt inte vad, men nånting är det för alla känslor kommer liksom på en gång bara jag ser en julgran. På samma gång som jag kan känna glädje över det som är mysigt med julen känner jag ångest över att saker och ting inte är som man hade velat att det skulle vara och rädsla för att det ska bli bråk eller för att jag på något sätt ska lyckas sabba ytterligare en jul.

I år ska jag fira jul ihop med min pojkvän för första gången, och det ska i alla fall bli nice. Vi har inte direkt planerat något än utan tar det som det kommer. Här i Malmö ordnas det rätt så mycket för hemlösa och missbrukare som man kan gå på om man skulle vilja ha gemenskap och träffa folk. På julafton har vi iof bestämt att vi ska träffa familj på dagen, och på kvällen sen tänker nog i alla fall jag gå på ett AA-möte (får se om jag får med mig pojkvännen). Jag väljer AA-möte eftersom man får dela där, fastän man har metadon. På NA-mötena i den gruppen där jag bor så får man nämligen inte dela om man har metadon, och jag har väldigt dålig efrarenhet av NA överhuvudtaget så jag går på AA istället.

Jag har inte direkt haft pengar att köpa julklappar tidigare år, så i år tänkte jag göra det. Jag har varit ute på stan ett par vändor och jobbat på julklappar. Upptäckte då hur svårt det är att hitta på prylar att köpa till alla. Det är fan hopplöst att gissa vad folk vill ha och vad dom kommer använda! Till slut gav jag faktiskt upp alla försök att hitta perfekta julklappar till alla och satsade på böcker till dom flesta, det är alltid trevligt tänker jag, och det kan inte bli så fel. Om dom inte har läst just den boken jag har köpt vill säga, men den risken finns ju å andra sidan med allt. Jag börjar inse hur mycket krav som faktiskt kommer med julen, och hur mycket arbete som den för med sig. Så egentligen kanske det inte är så konstig att man får ångest och sånt under julen. Jag tycker ärligt talat riktigt synd om dom som ska hålla i julfirandet för typ en hel släkt, städa hus, laga mat till ett helt julbord, köpa julklappar till alla osv, osv, osv. Jag som får prestationsångest av att köpa julklappar… Jag hoppas verkligen att folk får hjälp, så att ingen ska behöva stå med ett sånt övermänskligt projekt själv…

Tidigare jular har jag inte brytt mig om att julpynta och sånt där, fast jag har ju iof inte alltid haft möjlighet till det heller, eller ens haft något eget hem att julpynta. I alla fall, så tänkte jag och Freddie i år att det kunde vara trevlgt att göra det. Så vi har satt upp en julgran i alla fall. Visserligen plast, men ändå. Freddies mormor har bidragit med en massa julpynt så nu är den granen klädd och fin. Och så har vi en hel bunt med julklappar under den. Och faktiskt så höjs julstämmningen väsentligt när det är mörkt ute och man har granen tänd, det ser ju så fint ut med alla ljus. Och just det, vi har bakat julgodis också, snöbollar. Inte avancerat, men himla goda. Bara att smälta vit choklad och blanda med kokosflingor och en tesked citron. Sen blir det som en massa som man kan rulla till små vita bollar, snöbollar. Dock så åts dessa upp samma dag som vi tillverkade dom, så nu finns det bara köpt godis hemma. Men det var en trevlig grej att göra, och det kändes vuxet eller hur jag ska säga att kunna säga att man har bakat julgodis. Det är lite av en outforskad värld det här med julförbredelser, just för att jag helt har struntat i dom tidigare år då det enbart har gett mig ångest.

Den senaste tiden har jag börjat fundera på om jag verkligen har valt rätt väg när jag började med metadon… Mycket på grund av alla fördommar om, och motståndet mot metadon i samhället. Har man metadon så tror folk att man går runt och är påtänd, man får inte genomgå utredningar inom psykvården (som den ADHD-utredning jag skulle behöva), man anses som aktiv missbrukare av Anonyma Narkomaner, och får inte prata på deras möten därför att man inte anses vara drogfri. Man är inte välkommen på behandlingshem, också där på grund av att man inte anses vara drogfri, arbetsgivare dar öronen åt sig så fort man nämner metadonet, så att komma in på arbetsmarknaden är svårt om man är ärlig med att man har metadon. Osv, osv. Överlag så är samhället väldigt skeptiska mot metadon, och många verkar ha uppfattningen att om man går på metadon så går man runt och är påtänd, vilket inte stämmer överhuvudtaget. Rätt inställd är märker varken man själv eller  omgivningen av att man går på metadon. Många blir förvånade när dom träffar mig och märker hur opåverkad jag är, och personer som känner mig blir förvånade när jag berättar att jag går på metadon. Ändå är folk så himla okunniga och skeptiska och fördomsfulla mot metadon. Jämt måste man hålla på och förklara och rättfärdiga sitt val. Och det här är jag så fruktansvärt trött på!

Sen ska vi inte glömma alla biverkningar av metadon. Man svullnar, samlar på sig vatten, ökar i vikt (själv har jag gått upp 30 kilo sen jag började med metadon). Vidare så svettas man jämt och ständigt. Det har nog med vattenansamlingen i kroppen att göra, för man svettas så att kläderna blir genomvåta bara av att gå en kort sträcka, damsuga golvet eller vika tvätt. Alltid måste man torka ansiktet och ha extrakläder med sig. Plus att det är rätt så pinsamt att alltid svettas så mycket att det fullkomligt rinner om en. Man försöker ju så gott man kan att klä sig bara i bomullskläder, ha svala icke åtsittande kläder, röra sig sakta, ta av sig varma kläder så fort man kommer in, alltid ha servetter redo att torka pannan med osv, men det går inte att komma ifrån att svettningarna är ett stort problem. Vad har vi mer för biverkningar då? Jo, vi har magen, som ständingt är svullen för att man alltid är förstoppad då metadonet gör magen trög. Jag har ont i magen i princip varje dag. Sen så påverkar metadonet en massa andra saker, man blir extra trött, kombinerat med att man får sömnstörningar, sexlusten minskar, man blir väldigt känslig för stress, man tappar aptiten men går ändå upp i vikt (hur sjutton det nu går ihop?), man mår ofta illa och kräks på mornarna, man känner sig abstinent varje morgon innan man har fått i sig dagens dos osv, osv. Som alla läkemedel har metadon många biverkningar. Detta är dom biverkningar som just jag har fått, andra kan få helt andra biverkningar. Svettningar, viktökning och förstoppning är dock dom absolut vanligaste biverkningarna, som dom flesta upplever. Tyvärr.

Sen ska man ju inte glömma att alternativet för oss som väljer metadon var att fortsätta med heroinet… Man väljer ju knappast att börja med metadon utan anledning så att säga. Det är snarare så att metadon är en sista utväg ur ett opiatmisbruk som man inte klarar av att bryta. Och jämfört med ”biverkningarna”, eller konsekvenserna snarare, av heroin så är dom av metadon en piss i missisippi. Metadon bryter i alla fall inte ner dig och förstör hela ditt liv, metadon kostar inte tusen spänn om dagen, metadon kräver inte att du säljer allt du äger och har, att du tvingas bli kriminell eller prosituera dig, att du riskerar att få en massa blodsjukdommar från smutsiga kanyler, att du förvandlas till ett känslolöst monster som ljuger för och manipulerar allt och alla i din omgivning. Metadon gör dig inte hemlös, det skadar inte dina organ och det smittar dig inte med hepatit och HIV och hjärtklaffsinfektioner och bölder. Du kan dricka din metadondos så du slipper injicera med allt vad det innebär. Metadon gör dig inte oförmögen att sköta ett jobb, det tar inte upp dygnets alla timmar att skaffa fram pengar till, och hitta någon som tillhandahåller det. För att nämna några av alla dom konsekvenser som heroin har på koppen, och på ens liv i övrigt. Jämför man att gå på metadon med att gå på heroin så är valet lätt, då väljer man utan att blinka metadon veckans alla dagar.

Men… när jag funderar på OM jag har valt rätt, då jämför jag givetvis inte med hur det är att gå på heroin, utan då tänker jag ju mig såklart att jag ska hålla mig helt drogfri. Att vara HELT FRI, utan vaken mediciner eller något beroende. Det är det livet som lockar! Att vakna upp på morgonen och vara helt frisk, att inte behöva planera din dag efter var och när du får din metadondos. Min tanke när jag funderar på om jag verkligen ska fortsätta med metadon är givetvis inte att det var så mycket bättre i missbruket, och att allt fungerade bra när jag gick på heroin. Tvärtom. Jag har INTE glömt misären som kom som ett brev på posten varje gång jag återföll i heroinmissbruk efter dom behandlingar som jag halvhjätat genomförde. Jag har inte glömt hur det var att vakna upp dödssjuk i abstinens, utan en spänn och utan heroin. Hur det var att behöva ge sig iväg och skaffa fram pengar, på gud vet vilka sätt, bara för att bli FRISK! Jag har inte glömt skammen och skulden som tynger en varje vaken minut. Även om jag kan få drogsug och längta tillbaka till heroinruset, så skulle jag hellre dö än att ha det så som jag hade det den sista tiden i missbruket, innan jag kom in på metadonbehandlingen.

Jag är väl medveten om hur svårt det är att bemästra ett opiatberoende, och jag vet också hur hög återfallsrisken på heroin eller andra opiater är om jag skulle trappa ut metadonet. Ändå tänker jag dagligen på hur skönt det skulle vara att vara medicinfri, att slippa alla fördommar och biverkningar av metadonet. Att slippa vara beroende av någonting alls! Jag vet inte om det är orealistiskt att tänka att jag skulle klara det, att jag skulle hålla mig drogfri utan metadonet…? Det är i alla fall något som jag ofta tänker på, och som jag hoppas ska kunna gå att genomföra en dag!

Att ingenting blir som man tänkt sig är ju allmänt välkänt. Jag kan härmed intyga att detta gäller även frivården och soc. Ingenting av det som var planerat under hösten har blivit av. Meningen var att jag skulle gå i gruppterapi på frivården om kvinnor och kriminalitet. Utöver det skulle jag gå en annan behandlingsinsats i öppenvården som var mer riktad mot missbruk. Men inget av det här har blivit av, av olika anledningar som jag i ärlighetens namn inte förstod. Av den anledningen så blev det en istället en ganska slapp höst, fast jag ändå sett till att jag har haft saker att göra så jag kan inte säga att jag är alltför ledsen att planeringen inte höll. I veckan hade vi i alla fall ett nytt planeringsmöte där det bestämdes att jag under våren ska gå i ett program som heter Leva Drogfritt (och som min övervakare råkar leda). Där ingår ca två gruppsittningar i veckan då man pratar om olika ämnen som har med missbruk och tillfrisknande att göra och utöver det så går man b.la. på möten ihop. Programmet är speciellt inriktat till personer med underhållsbehandling, så jag antar att vi kommer gå på NA/AA möten som tillåter att man delar fast man har metadon/subutex. Det ska tydligen fnnas sådana grupper runt om i Skåne, (så jag hoppas att jag får anledning att omvärdera min syn på NA-rörelsen som inskränkta).

Detta är en helt ny behandling som är framtagen för att fylla behovet av behandlingsinsatser för personer som går i underhållsbehandling eftersom det i princip inte finns några behandlingar där dom tar emot personer som går på metadon eller subutex. De få som finns är öppenvårdsprogrm, medan institutionsbehandlingar genomgående INTE accepterar underhållsmedicinering. Det är synd, för givetvis behöver även personer från den gruppen av beroende ibland vara på behandlingshem för att komma tillrätta med sitt missbruk. För bara några år sedan var tom antidepressiva läkemedel förbjudna på dom flesta behandlingshem, men tillslut luckrade man upp den regeln och tillät antideppresiva, under förutsättning att det var utskrivet av läkare och man tog det enligt föreskrift. Samma sak gäller läkemdel mot ADHD som inehåller amfetamin. Först var det totalt förbjudet på behandlingshemmen, men numera tillåter dom flesta att man tar den typen av läkemedel, givetvis förutsatt att det tas enligt läkares ordination.

Jag hoppas verkligen att trenden håller i sig även när det kommer till läkemedel som metadon och subutex, och att behandlingshemmen i sinom tid kommer att acceptera även sådan medicinering och ta emot ALLA patienter som har problem med beroende, oavsett vilka mediciner dom tar. Tar man ett läkemedel i enlighet med läkares ordination och följer den föreskrivna doseringen så är det ju per definition inget missbruk det handlar om! Som det ser ut idag, berättade min socialsekreterare, så måste man välja på att bli medicinerad ELLER att genomgå behandling på behandlinghem. Det är så synd att det är så, för metadon är inget mirakelmedel som löser alla problem i ens liv, metadon är snarare som en startnyckel som gör en tillräckligt frisk för att man ska kunna tillgodogöra sig en behandling. För att man ska tillfriskna från ett beroende behövs det mer än bara medicinering med metadon.

All forskning visar att underhållsbehandling måste innehålla BÅDE medicinering OCH psykosocial behandling för att fungera optimalt. Ändå tillämpar man inte den kunskapen i praktiken!!! Som det är idag måste man välja mellan det livsuppehållande läkemdel man behöver och psykosocial behandling som man också behöver för att tillfriskna och komma vidare i livet! Det är enligt min åsikt både synd och skam att det kan få vara så i Sverige år 2011!

Dock har jag en förhoppning om att det kommer att bli ändring på hur man ser på metadon och subutex i behandlingsvärlden, eftersom behandlingsprogram som det jag ska gå så smått börjar dyka upp runtom i Sverige. Det visar ju att man i alla fall börjar förstå att det finns ett problem här, nämligen att en stor grupp beroende inte har tillträde till behandling så som det ser ut idag. Nu är ”Leva Drogfritt”-programmet och de andra behandlingar som finns för oss med underhållsmedicin bara öppenvårdsprogram, men det är i alla fall ett steg i rätt riktning! Vem vet, om några år kanske vi ser behandlingshem även för personer med underhållsmedicinering. Eller ännu bättre, att man välkomnar även oss som tar läkemdel som metadon eller subutex på dom behandlingshem som redan finns! Jag tror att det i grund och botten handlar om rädsla och ren okunskap, att man tror att medicinering med metadon/subutex gör personen  påverkad. Men sanningen är att vi inte är farliga, vi går inte runt och är påtända på vår medicin. Rätt inställda fungerar vi som vem som helst, och varken omgivningen eller vi själva märker av medicinen!

Nyligen blev ”Brödraskapets President” skjuten i Taxi 23:s lokaler här i Malmö och med det har vi ytterligare en dödsskjutning till statistiken i gangstertown aka Malmö. Vi åkte med Taxi 23 igår, och så satt det en lapp i taxin ”Vi tar INTE kort” och då frågade ju Freddie naturligtvis Om det är på grund av att Brödraskapet bråkar med er, som ni har satt upp den lappen? Haha, skrattade chauffören, men nej, det var inte därför lappen satt uppe! Chauffören var för övrigt en himla rolig snubbe, som körde rally med oss, tvärs över heldragna linjer och förbjudna vänstersvängar. Allt för att vi skulle hinna i tid :). Och vi hann precis på minuten dit vi skulle, så det tackade vi för! Taxi 23 verkar ju ha shyssta chaufförer i alla fall, så varför bråkar då Brödraskapet med dom?

Jo, ryket går att vad gäller bolaget Taxi 23, så börjar bråket inom Taxi 23:s ledning långt tillbaka i tiden. Det har talats om allt från otrohetsrykten till misshandlar, och det ”sägs” också att Sardar, en av två delägarna i Taxi 23, var inblandad i en härva då ett antal lyxbilar (runt 25 st Mercerdes) stals och skickades till Libanon, och att han i samband med detta inte betalade alla inblandade deras rätta andelar, och därför skapade sig fiender. Utöver det här så ryktas det vidare att Sardar även plockar bolaget Taxi 23 på pengar, t.ex. genom att bolagets inkomster förs över från bolagets konton till konton som bara Sardar har tillgång till. Vilket givetvis inte uppskattas av den andra delägaren i bolaget (den i media s.k ”32-åringen). Tillsammans med ”32-åringen” sägs Sardar också vara inblandad en härva där han och 32-åringen har köpt in bilar i ett annat taxibolags namn och sålt bilarna till Irak varefter man har behållt pengarna och låtit det taxibolag man använt för inköpen gå i konkurs. Pengarna från det här ska ha behållts av Sardar själv, och inte delats rättvist med 32-åringen. 32-åringen svarar med att försöka förmå Sardar att skriva över bolaget , Taxi 23, på honom som betalning för skulden, bl.a. talas det om att en misshandel av Sardar ska skett. 

Oavsett exakt vad som har hänt och hur det nu har gått till, så kan man i vart fall kortfattat konstatera att Sardar genom sina förhavanden har skapat sig ett antal fiender. Det är inte bara i ”32-åringen” som vill ha sin rätta del av kakan tillbaka, även om ”32-åringen” (inte minst i media) har framträtt som huvudperson i konflikten, och man ser väl din chans att plocka Sardar på bolaget Taxi 23… 

Nästa sak som händer är att en bomb sprängs vid Sardars villa, och bråket trappas upp ytterligare. Sardar inser troligtvis allvaret och att han behöver backning. Men det är inte många som vågar ge sig in i ”Taxibråket”. En hel rad tänkbara kandidater hinner tillfrågas om uppdraget innan frågan till slut kommer till Alex ”Acke” Ghara Mohammadi, självutnämnd president för BSK (Brödraskapet) i Malmö. Och äntligen får Sardar napp då 31-åringen svarar att han anser sig ha resurser nog att ta sig an uppdraget. På sätt kommer det sig att BSK:s namn blir indraget. Den andra delägaren, 32åringen, svarar med att anlita en ”torped”, närmare bestämt den numera (i sin frånvaro) häkatde ”44-åringen”.

BSK:s inblandning i det hela slutar dock knappt innan den hinner börja. Den 24 november beger sig Acke och Co av okänd anledning till Taxi 23 lokaler. Det sägs att Sardar inte finns i lokalen vid tillfället. Det gör däremot ”44-åringen”. Mötet slutar med att Acke får en kula i huvudet och avlider omedelbart. I ett första skede misstänks 32-åringen, som anhålls och häktas för mordet. Han släpps dock senare då polisen istället får upp ögonen för ”44-åringen”. Dock har ”44-åringen” har vid det här laget redan hunnit gå under jorden varför han häktas i sin frånvaro samtidigt som man efterlyser honom internationellt.

Organisationer av BSK:s rang brukar ju normalt sett vara snabba med att hämnas mord på sina egna. Dock går man i det här fallet snabbt ut med att man från BSK:s sida INTE har för avsikt att hämnas mordet på Acke. Bakgrunden till BSK:s ovanliga ställningstagande säga vara det här att A enbart var ”Självutnämnd” president för BSK Malmö. Han hade alltså inte stöd, mer än möjligen lokalt, från BSK för sin titel. Dessutom agerar han på egen hand när han ger sig in i taxibråket, mer eller mindre helt utan stöd från övriga Brödraskapet. Därav skriver Brödraskapet på sin hemsida efter mordet att ”man inte kommer att hämnas mordet på Acke”. Inte heller lägger man ut någon sedvanlig ”RIP inlaga” till Ackes minne.

Detta får mig att vilja spekulera lite… och att vilja veta MER! Det är nämligen mycket som är oklart och lite märkligt! Dock så vet jag ju inte mer än det som man hör ryktesvägen, vilket ofta INTE stämmer visar det sig efterhand, så bilden kanske klarnar på vägen efterhand mer och mer fakta blir känt. Inte många kan svara på exakt hur det ligger till, men det spekuleras i att Acke hade allt för gott självförtroende och inte visste vem han egentligen gav sig på och att  han aldrig borde ha gett sig in i taxibråket överhuvudtaget. Antagligen anade han inte att en taxiägare skulle ha såna kontakter som 44-åringen, vilken tydligen är känd som ”torped” och tidigare ska ha skjutit bl.a 2 Black Cobra medemmar. Men som sagt, det är bara spekulationer! Allt jag egentligen VET är att Taxi 23 har himla trevliga taxichaufförer, som mer än gärna sätter sina körkort på spel för att deras kunder ska hinna fram i tid. Dagens ros för det!

Jag har ju nämnt tidigare att jag har feta problem med ångest, och att jag får panikångest då och då som tyvärr leder till att jag inte står ut utan att ta något ångestdämpande. Förr har jag ju alltid hållit ågesten borta genom att försvinna då och då, och bli helt väck. Men nu när jag är drogfri, och vill vara drogfri, så vill jag inte lösa det så. Jag vill så gärna slippa den där jävla ångesten och kunna leva normalt och komma över det som jag har ångest över. Men det går fan inte. Hur jag än försöker trycka undan negativa ångesttankar så vill dom inte försvinna utan kommer tillbaka så fort jag försöker slappna av och vara glad. Och lyckas jag ändå mota bort ångesten så hämnas den genom att komma tillbaka som drömmar. Drömmar som är så hemska att obehagskänslorna sitter i hela dagar efteråt.

Genom att jag håller på att jobba med återfallsprevention med min samtalskontakt på mottagningen så börjar jag få en lite klarare bild över exakt VAD det är som jag har ångest över, och några exempel är; När jag känner skuld över saker som hänt i livet, tex de dödsfall jag upplevt på nära håll, När jag bråkar med min familj, när jag tänker på vissa saker som jag upplevt i missbruket och i kriminaliteten framförallt under mitt förhållande med mitt ex då jag upplevde grov brottslighet på nära håll, När jag tänker på hur mycket jag har förstört i mitt liv, hur mitt liv kunde ha sett ut ”Om inte” osv. Så orsaken till ångesten varierar i perioder, och det känns som att om jag klarar att inte tänka på det ena, så tänker jag bara på nåt annat. Det är hopplöst att distansera mig från allt samtidigt och bara se framåt.

I förrgår hade jag en sån jävla ångestnatt. Jag var vaken hela natten och bara låg blickstilla i mörkret utan att kunna röra mig och hade världens ångest. Kroppen var spänd som en jäkla båge och varenda muskel värkte dagen efter. Min ångest sätter sig numera också fysiskt i kroppen, musklerna spänner sig, hjärtat går på högvarav och ögonen liksom hoppar när man stänger ögonlocken. Det är jobbigt, men det som är värst är att det känns som att någon knyter åt en korsett runt bröstet, hårdare och hårdare, så att jag måste kippa efter luft och inte kan dra ner luften i lungorna ordentligt. Det är näst intill outhärdligt. Och det blir nästan värre för varje attack som kommer. Jag kan känna mig okej och ha ångesten under kontroll i flera dagar, ja en hel vecka i bland. Och så en kväll så bara smäller det till, som en snara som landar runt halsen och dras åt hårdare och hårdare. Musklerna stelnar och paniken kommer krypande och biter tag i en. Jag HATAR ångest, verkligen hatar att jag ska få sån jävla ångest.

Freddie är bäst på att ta mig ur det, att lyssna och förklara med mjuk röst att allt kommer ordna sig. Hålla om mig så att hans kroppsvärme långsamt får musklerna att slapppna av. Men han måste ju få sova ibland han också… och det är oftast på nätterna ångesten kommer, när han sover och jag är vaken själv. Jag vet ju så väl också att Freddie har rätt i att det enda sättet att bli kvitt ångesten är att ta tag i det man har ångest över och lösa det på något sätt, Prata om gamla minnen, ordna upp konflikter och ouppklarade grejer som jag baa skjuter på för att det ger mig så mycket ångest. Ändå gör jag inte det, för jag orkar inte. Jag kan bara inte förmå mig till att göra det. Jag får ångest och hjärtklappning bara jag tänker på det. så att prata om det eller reda ut sakerna finns inte på kartan just nu. Tex en sån sak som att någon luffare har satt mig som ägare i ett tömt bolag och tvingar mig att ta hela konkusen och skulderna. Och jag har ingen aning om hur jag ska tag i det och få bort alla skulder från mig, jag har inte ens skrivit under på nåt papper så det måste ju gå att visa rätt enkelt att jag inte har ett skvatt med det där att göra. Det är ett exempel på en sak som ger mig fet ångest för tillfället. Som en ond cirkel där problemen bara växer och blir ohanerliga eftersom ångesten gör mig oförmögen att ens kolla upp hur saker och ting ligger till.

Jag minns plötsligt EXAKT varför jag började med droger en gång i tiden när jag mår såhär. Det var just precis för att jag kände sån här ångest, redan då. Och det var det jag gillade direkt med drogerna, och framförallt då heroinet, hur det stängde av mig och blev som en skyddsmur mot min ångest (och allt annat obehagligt i livet också för den delen). Men nu är ju den utvägen liksom uttömd… Och grundproblemet är fortfarande kvar! Det verkar helt enkelt som att ångest är min arvedel. Därför så tror jag, eller snare VET jag, att jag måste lära mig att leva med den här ångesten. För det är det enda som kan rädda min drogfrihet och hålla mig på rätt spår. Jag vet bara inte hur fan man lär sig att leva med något som är så hemskt att känna?

Older Posts »